Marika Formgren rycker (Corren 15/9) ut för att rädda Björklund, som förvrängt forskningsresultat i syfte att få argument för sina politiska förslag till förändringar för skolan. Ironiskt nog hade han ju klarat sig bättre om han enbart hänvisat till ideologiska motiv, vilket är legitimt inom politiken.
Nu angriper Marika Formgren landets professorer i pedagogik, som inte givit de svar som skulle stärka Björklunds projekt. Det vi professorer gjort är att i stället avvisa att det finns vetenskapligt stöd för så förenklade samband som att betyg, nationella prov och skolinspektion skulle leda till att eleverna presterar bättre. Skolan, undervisningen och allt lärande som pågår där, utgör en oerhört komplex verksamhet, där enstaka faktorer inte kan påstås leda till vissa effekter. Om vi svek den vetenskapliga hedern och påstod så enkla samband, då kunde vi verkligen misstänkas gå ideologiska ärenden.
Marika Formgren har emellertid rätt i att det behövs mera forskning om skolans kärnverksamhet - den som pågår i klassrummets vardag. Och just vid Linköpings universitet utförs en betydande sådan forskning om exempelvis läs- och skrivsvårigheter och matematikundervisning, om konfliktlösning och lärares etiska problem, om hur lärare korrigerar störande elever och hur arbetet med regler bedrivs, om elevers grupparbete och deras delaktighet i skolarbetet. Sådan forskning kan ge underlag för att urskilja, förstå och därmed beakta några av den mängd av fenomen som har inflytande på det som i detta sammanhang kallas elevernas prestationer.
Paradoxalt nog är det i dag ytterst svårt att få anslag till detta angelägna område. Det avspeglar inte nödvändigtvis pedagogikprofessorernas ointresse, snarare en otydlig styrning av de forskningsmedel som avsatts för utbildningsvetenskap.
Gunnel Colnerud
Corren svarar:
Jag "rycker inte ut för att rädda Björklund", jag kritiserar den politisering av den pedagogiska forskningen som har pågått sedan åtminstone 1970-talet och som jag hävdar har skadat den svenska skolan.
Politiseringen bevisas än en gång genom professorernas enkätsvar. Om det är som Colnerud skriver, att skolans verksamhet är så komplex att enstaka faktorer inte kan påstås leda till vissa effekter - då borde professorerna ha svarat att de inte vet om skolreformerna leder till bättre resultat. De flesta svarade dock att reformerna inte leder till bättre resultat, vissa med kommentaren att reformerna leder till sämre resultat. De påstod alltså enkla samband.
Jag hävdar att ointresset för att forska om klassrumsverkligheten, och svårigheterna att få anslag till sådan forskning, är en konsekvens av politiseringen: Sanningar som inte får ifrågasättas mår bäst av att inte testas.
Marika Formgren