Tillgång till ett fritt fiske med handredskap längs våra kuster infördes 1985. Tanken var att det skulle ge nya möjligheter för sportfiskarna i vårt land. Tyvärr finns det avigsidor. Utan koppling till de skyldigheter alla gemensamma rättigheter bör ha, finns det ingen längre som värnar fiskeåterväxten i kustområdet. Vi är i en situation med allt sämre fiske och på sikt kan fiskeförbud komma att bli följden.
Före år 1985 var det naturligt för vattenägarna att skydda och vårda lek- och uppväxtplatser samt att plantera ut fiskyngel. Det säger sig självt att när fritidsfiskare tar upp 1 000 ton gädda och yrkesmässiga fångster av cirka 40 - 50 ton per år i kustområdet blir det en rovdrift, då gäddan är stationär och därigenom känslig för hårt fiske. Lek- och uppväxtplatser är också hotade och i starkt behov av skydd och restauration.
Genom bildandet av fiskevårdsområden kan åtgärder samordnas och finansieras, samtidigt som kontroll upprätthålls över att bestämmelser om begränsningar i fisket efterlevs. Detta skulle även också bidra till försörjningsmöjligheter för skärgårdsbefolkningen. Dessutom skulle sportfiskare och entreprenörer inom fisketurismen få bättre förutsättningar till bra fiske. Istället för ett fritt fiske med allt sämre fångster kan vi genom fiskevårdsområden få ett fiske mot en liten avgift som är uthålligt.
Det här har gjort att företrädare för länets Skärgårdsråd har tillskrivit Fiskelagsutredningen och begärt en ändrad lagstiftning så att fiskevårdsområden med full beslutanderätt över fiskeresursens utnyttjande kan bildas i skärgårdsområdet. Möjligheter till ekonomisk kompensation för dem som bevisligen tar ansvar för att upprätthålla fiskevården borde kunna finnas även vid kusterna och inte bara i sjöar och vattendrag i inlandet.
GÖRAN GUNNARSSON © ORDFÖRANDE I LÄNETS SKÄRGÅRDSRÅD
ANNA NILSSON (M) KOMMUNFULLMÄKTIGES ORDFÖRANDE I VALDEMARSVIK
TOROLF NILZÉN (M) LEDAMOT I ÖSTSAMS FULLMÄKTIGE