Man behöver inte följa med särskilt noga i rapporteringen från valrörelsen inför det amerikanska presidentvalet för att förstå att saken är biff: John Kerry, demokraternas mest populäre kandidat, har i princip redan vunnit. I alla fall här i Sverige.
Alla de tunga politiska kommentatorerna i svenska tidningar är överens om att Kerry är en riktig segerkandidat, bara vänsterkonkurrenten Ralph Nader kan hållas i schack. Och utrikeskorrespondenterna gör sina vanliga reportage om hur stor chans demokraternas kandidat har att vinna - med den vanliga underförstådda utgångspunkten att alla vettiga människor håller på demokraterna.
Men det finns en liten retsam detalj som det inte går att bortse helt ifrån. Irriterande nog är det inte de kloka svenska kommentatorerna som bestämmer vem som ska bli USA:s nästa president, utan de där dumma amerikanerna själva. Och då kan ju allting hända.
För just det som många svenskar och européer gillar mest med Kerry, nämligen att han inte är så där retfullt nationalistisk och hyperamerikansk som motkandidaten Bush, just det kan givetvis ligga honom i fatet i USA.
Många svenskar som hejar på Kerry gör det därför att de tycker illa om Bush, eftersom han gick till krig mot Irak. De borde betänka att Kerry faktiskt ställde sig bakom anfallet på Irak när amerikanska kongressen röstade om saken.
Det finns fler detaljer som borde stämma till eftertanke hos alla som redan kammat in Kerrys valseger. Såsom att en hel del av hans nuvarande segerglans troligen kommer sig av att han just vunnit ett antal viktig delsegrar. Men då har han ju enbart tävlat mot andra demokratiska kandidater, i deras interna lopp. Hur Kerry framstår om han på allvar ställs mot president Bush, det är en helt annan sak.
Nu är det inte bara i Sverige man leker välja-amerikansk-president-leken. Samma entusiasm inför utsikten att byta ut Bush märks runt om i Europa. Mycket är man oense om, men antiamerikanismen och motviljan mot Bush kan man enas kring. Just denna enade front kan göra en misstänksam. Hur mycket handlar det om äkta omsorg om de förmenta offren för amerikansk utrikespolitik, och hur mycket handlar det om sårad nationell stolthet, när ingen längre tycks bry sig särskilt mycket om vad Europa säger?
Se bara på den brittiska romantiska komedin Love Actually, som gick upp på biograferna nu i julas. Förutom Hugh Grant som charmig premiärminister figurerar en synnerligen odräglig Texastyp till amerikansk president som kommer på besök i London och bara styr och ställer. Till en början ger Hugh Grant med sig helt lamt, men så under en gemensam presskonferens säger han plötsligt ifrån att nu får det vara nog. Till folkets jubel. Oj, vad britterna måste vara frustrerade, tänkte jag när jag såg den scenen.
I Frankrike är det samma sak, upphöjt i två. Där är det närmast en fråga om nationell solidaritet att tycka illa om Bush. Fast intellektuella som de är gör fransmännen i alla fall en ansträngning att sätta sig in i hur amerikanerna tänker.
I förra veckans nummer av Courrier International finns en sektion med översatta artiklar av Bushs amerikanska förespråkare. Det förebyggande kriget fungerar, förklarar en av dem, se bara hur Indien, Pakistan, Libyen, Iran och Nordkorea plötsligt tävlar om att rusta ned och bjuda in vapeninspektörer. En anhängare berömmer Bushs generösa invandringspolitik och en annan hans ambitiösa skolprogram, där alla skolor utvärderas efter vad de gör för de svagaste eleverna. Republikanernas skattesänkningar får också beröm - av en demokratisk senator, som deklarerar att han kommer att rösta på Bush i presidentvalet. Och så påpekas det att Bush har en både statsmannamässig och genuint folklig framtoning.
Så nog kan världen se annorlunda ut från en amerikansk horisont. Som ledaren i Courrier International förklarar: Man kan tycka vad man vill om Bush, men man behöver förstå honom som fenomen. Och än kan han inte räknas ut ur höstens presidentval.