Tack, Corren, för belysningen av fas-3-problematiken. Fas 3 är ingen bra lösning på långtidsarbetslösheten. Men inte heller utbildning, förtidspensionering eller något annat som föreslagits. Alla långtidsarbetslösa har det gemensamt att de varit arbetslösa länge. Där slutar likheterna. Alla företag har det gemensamt att de måste gå med vinst. Där slutar likheterna.
Företag är inga sociala institutioner. Det som anställda producerar måste säljas med vinst. Om kunderna inte köper till det priset kan företaget inte betala löner och andra personalkostnader. I andra länder kan man sänka lönerna och/eller avtalsbundna kostnader, till exempel pensionsavgifter. Men inte i Sverige. Företaget har då att välja mellan att flytta produktionen till låglöneländer eller avsluta den. I båda fallen ökar den svenska arbetslösheten.
Arbetslöshet finns överallt, men den är större i Sverige än i jämförbara länder. Den beska sanningen, som de flesta politiska partier inte vill inse, är att huvudorsaken är "den svenska modellen", där både arbetsgivare och arbetstagare buntas ihop till kollektiv.
Arbetsgivaravgiften är den enklast politiskt påverkbara faktorn. Sänkning minskar kostnaden men ger en marginell effekt. Hellre borde den individualiseras. Till och med en negativ arbetsgivaravgift kan vara lönsam för samhället eftersom hälsan förbättras och de sociala kostnaderna minskar när individen får arbete.
Lagstiftad minimilön finns i 22 EU-länder. Högst ligger Luxemburg med 1 400 euro per månad (januari 2004). I Storbritannien ligger den för närvarande på 5.93 pund per timme. Inte mycket men bättre än inget och, framför alltär det en garanti mot oskäligt låga löner och mot avarter av den typ som Corren just avslöjat i artikelserien om fas 3.
Varför inte i Sverige? Det är dags avskaffa det kollektiva tänkandet. Alla företag är unika och alla människor är individer! Låt rätt individ göra rätt insats i rätt företag och till rätt kostnad.
STEN ÖHMAN, FÖRETAGARE, LJUNGSBRO