Den 25/9 skrev jag en insändare om att positiv särbehandling inte är detsamma som könsdiskriminering. Några klargöranden måste göras, i synnerhet riktade mot Fredrik Lundell (Corren ).
Vid positiv särbehandling måste man ha lika meriter, och man kan alltså inte "smita före" i kön om man har sämre betyg. Det senare kallas kvotering och är förbjudet i Sverige.
Jag vill även understryka att man kan ifrågasätta tolkningen av EG-rättens undantag; antag att situationen på arbetsmarknaden i dag är 50/50 kvinnor/män, men att det i dag och flera år framöver utbildas 90/10 kvinnor/män. Hur kommer situationen då att se ut om låt säga 20-30 år?
På Byrån mot diskriminering arbetar vi utifrån den svenska lagstiftningen och EG-rätten och det diskrimineringsförbud som finns fastlagt där. Om det är lagstiftningen som Fredrik vänder sig mot och den definition samt de åtgärder lagstiftaren anser bör vidtas för att nå ett mer jämställt samhälle genom att ge olika grupper samma möjligheter som andra, är det inte oss han ska rikta sina invändningar mot, utan mot lagstiftaren.
På en punkt har Fredrik emellertid rätt. Att göra skillnad mellan olika människor, inte på grund av meriter, utan egenskaper den diskriminerade inte kan påverka, exempelvis kön och etnicitet, hör absolut inte hemma i ett modernt samhälle. Men hans slutsats grundar sig på en ofullständig samhällsanalys. I dag blir personer dagligen diskriminerade på grund av sitt kön eller sin etnicitet. Orsakerna till denna diskriminering handlar bland annat om att vissa grupper har mer makt än andra. Är det då inte rätt att staten, genom lagstiftningen, försöker nå en vision om ett samhälle där alla människor blir accepterade som de är och där alla människors lika värde faktiskt respekteras?
Att som Fredrik likställa positiv särbehandling med apartheiden i Sydafrika visar på en stor okunskap om det svenska samhället, samt dess rättssystem.
Emma Svensson