För ett tag sedan gick de rödgröna ut med besked om att de träffat en uppgörelse om datalagringsdirektivet, som innebär att teleoperatörer ska tvingas lagra information om kundernas teletrafik. Partierna var överens om att det skulle genomföras. V och MP skulle, enligt rapporteringen i media, ha gått med på det i utbyte mot att S släppt kravet på att lagringen ska ske i två år. Däremot gavs inte något besked om hur länge de rödgröna anser att informationen ska lagras, i ett halvår eller knappt två år? Än mindre gavs besked om vilken information som ska lagras. De hade lämnat de viktigaste bitarna utanför. Sedan dess har både V och MP blottlagt att partierna inte ens är överens om det lilla man påstod sig vara överens om. MP:s gruppledare konstaterade samma dag som utspelet att de gröna är emot EU:s datalagringsdirektiv. I Ekots lördagsintervju någon dag senare försvarade mp:s språkrör Peter Eriksson uppgörelsen och tog avstånd från sin gruppledare. Några dagar senare svängde det emellertid igen. Då lämnade både MP och V uppgörelsen med S och kräver att direktivet rivs upp istället för att genomföras.
Jag kan ha sympati med att V och MP känner tveksamhet inför direktivet. Men uppträdandet visar på vilken svajig grund som oppositionens samarbetar i rättspolitiska frågor. För första gången har S som ambition att sätta sig i samma regering som V och MP. Det finns anledning att fråga sig hur de ska få till ett fungerande samarbete om rättspolitiken. Svenska regeringar fattar beslut genom enhällighet. Hur ska S V och MP kunna nå enhälliga överenskommelser om hur polisen ska kunna arbeta mer effektivt eller vilken kriminalvård vi ska ha i Sverige?
Det finns rader av exempel där de rödgröna har olika uppfattningar om rättspolitiken. Förra året underlättades möjligheten att komma åt kriminellas brottsvinster. Reformen försvårar för brottslingar att kringgå lagen genom att föra över sina brottsliga vinster till andra personer eller företag. Vänsterpartiet röstade emot förslaget. Ett annat exempel är den möjlighet polisen fått att kroppsvisitera den som misstänks bära vapen eller föremål som kan användas vid skadegörelse. Detta är ett viktigt verktyg för polisen i brottsbekämpningen. Vänsterpartiet var emot bestämmelsen när den infördes och är det fortfarande. Ett tredje exempel är att Vänsterpartiet fortsätter att driva att dömda ska friges redan efter att halva fängelsestraffet avtjänats.
Efter denna mandatperiod finns fler poliser än någonsin, 20 000 stycken. Vi gör polisen mer synlig och effektiv. Polisen har fått nya verktyg. Straffen har skärpts för grova våldsbrott och mord. Enskilda känner sig tryggare idag än för fyra år sedan. Med en rödgrön regering blir rättspolitiken handlingsförlamad och åtgärderna mot brottsligheten otydliga.
BEATRICE ASK (M) JUSTITIEMINISTER