Efter att ha varit åhörare i den rättegång där mamman till en 17-årig flicka stått åtalad för att under fyra års tid ha misshandlat sin dotter uppstår en rad frågetecken kring Norrköpings tingsrätts sätt att genomföra huvudförhandling i målet.
Både Domstolsverket och Åklagarmyndigheten har satsat resurser för att öka kunskapen kring hedersrelaterat våld - men i denna rättegång har detta lyst med sin frånvaro.
Polisutredningen som ligger bakom åtalet har hållit hög kvalitet och de flesta inblandade aktörer verkar ha gjort exakt det de skulle. Skolkuratorn tog flickan på allvar, man gjorde direkt en polisanmälan och flickan blev omhändertagen av de sociala myndigheterna. Åklagaren har också gjort ett bra arbete, flickan har fått en särskild företrädare och man har lyckats sätta brottet i dess kontext. Fram till första rättegångsdagen var också flickan med på noterna. Men då börjar förhandlingen som kan liknas vid en cirkus.
Rättegången hålls inte bakom stängda dörrar, vilket givetvis är ett problem i dessa typer av fall. Bara det faktum att flickan har pratat med myndigheter om problem hemma är en fruktansvärd skam för familjen och släkten. Flickan befinner sig i en extremt utsatt situation och för att säkerställa hennes möjligheter att ens klara av en rättegång är det viktigt att rättens ordförande har full kontroll på förhandlingen.
Under första rättegångsdagen får flickan se sina småsyskon kasta sig efter mamman som suttit häktad i flera veckor och hon får se sina släktingar göra tecken till henne. Under nästa rättegångsdag tar flickan också tillbaka alla tidigare uppgifter om att mamman skulle ha slagit henne.
Rättens ordförande missar mycket av det som händer i rättssalen. Han sitter nämligen hela tiden och skriver på en egen dator - trots att det självklart finns en protokollförare som antecknar.
Under förhöret med mamman mumlar åhörare till henne och "hjälper" på så sätt henne med vad hon ska säga. Domaren missar också att åhörare suckar högt åt vittnen som säger "fel" saker. Visserligen får några åhörare tillsägelser och en blir utskickad, men det sker sporadiskt. Det råder total oordning i rättssalen, åhörare springer ut och in, ringer och viskar. Rätten har heller inte koll på vilka som ska vittna och att de befinner sig i rättssalen innan vittnesförhöret.
Under rättegången skämtar också domare och advokat om uttrycket "lavett", något som både flickan och mamman är överens om att flickan har fått. Att det då raljeras över det uttrycket visar brist på respekt för flickan som faktiskt varit utsatt för det.
Jag kommenterar inte domen eller skuldfrågan i sig, men flickan har inte fått en rättvis rättegång.
Hur ska allmänheten kunna ha förtroende för rättsväsendet när en rättegång får gå till på det här sättet? Och hur ska de som är utsatta för våld våga anmäla dessa brott?
Lina Engström