Enligt FN:s klimatpanel IPCC återstår cirka tio år innan effekterna av den globala uppvärmningen riskerar att ohjälpligt skena i väg. Ändå kan resultaten från FN:s klimatmöte i Poznan sammanfattas i endast två planer; en arbetsplan inför mötet i Köpenhamn om ett år och en strukturplan för den anpassningsfond som ska ge utvecklingsländerna ekonomiska möjligheter att möta klimatförändringarna.
Miljöminister Andreas Carlgren återvände dock belåten från högnivåmötet i Polen. Han säger att Sverige har varit pådrivande i de åtgärder som beslutats för att skydda de fattigaste länderna från de värsta klimatkonsekvenserna.
Vi anser inte att den bilden stämmer. Tvärtom, på plats i Poznan fanns många representanter för den tredje världen och för den internationella miljörörelsen som var djupt bekymrade över hur aktivt den svenska regeringen har krängt av sig ledartröjan i klimatfrågorna. Mest stötande var att Sverige i EU-förhandlingarna ivrigt förespråkat EU:s möjligheter till så kallade CDM-projekt som innebär att rika länder får tillgodoräkna sig projekt som de finansierar i fattiga länder - i syfte att slippa utsläppskraven på hemmaplan.
Självklart ska Sverige - och övriga industrialiserade länder - bidra med pengar och teknik till u-länderna för att hjälpa dem att ställa om sin utveckling på ett hållbart sätt och för att skydda dem från den globala uppvärmningens effekter. Där är vi helt eniga med regeringen.
Men socialdemokraterna ställer inte upp på att Sverige och EU taktiskt beslutar om utsläppsminskningar i andra länder som den viktigaste åtgärden. Att förlägga cirka 75 procent av klimatåtgärderna utanför EU är inte ansvarsfullt, vare sig som klimatpolitik eller biståndspolitik. En sådan politik ger endast intryck av att vi i den rika världen inte vill minska på vårt eget oljeberoende. Vi vill köpa oss fria.
Delegaterna från den tredje världen reste missnöjda hem. I stället för konkreta beslut fick delegater från länder som Bangladesh, Seychellerna och Vanuatu, där klimateffekterna redan betecknas som katastrofala, besked om att de ska vänta till klimatmötet i Köpenhamn 2009.
Det är också den linje som Sverige hela tiden har förespråkat; i Köpenhamn är det den svenske statsministern som leder EU-förhandlingarna och Fredrik Reinfeldt vill gärna vara den statsman som beslutar om ett nytt klimatavtal efter Kyoto-protokollet (som löper ut 2012).
Besluten från EU-toppmötet i Bryssel och FN:s klimatmöte i Poznan innebär att vi skjuter upp vårt eget nationella klimatarbete. Våra klimatåtgärder förläggs utanför Sverige - men när vi sen ska "komma ikapp" måste det ske med betydligt dyrare insatser på betydligt kortare tid. Regeringens klimatpolitik riskerar därmed både svensk ekonomi och svensk konkurrenskraft.
Aleksander Gabelic
Anders Ygeman