Debatten om Migrationsverket har handlat om skandal efter skandal. Chefer firar avvisande av svårt sjuka barn- familjer med champagne och förvägrar en sörjande moder att begrava sin mördade son i Sverige. Hur är detta möjligt i medmänsklighetens och solidaritetens Sverige? Vart kommer omänskligheten ifrån? undrar JERRY BROMAN (m)
Låt oss spola tillbaka bandet något år. Första maj 2004 fick EU tio nya medlemsländer. Den socialdemokratiska regeringen gick genast ut och pekade ut våra nya grannar som kriminella bidragstjuvar. Vår statsminister varnade för "social turism" och stämplade därmed många miljoner människor som mindre värda än, låt oss kalla det, "rena" svenskar.
Vi spolar tillbaka bandet lite till, till hösten 2004. En skola skulle byggas om i Vaxholm och upphandlingen vanns av det lettiska byggföretaget Laval un Partneri. Bygget sattes genast i blockad av byggfacket, inte på grund av avsaknaden av kollektivavtal -- ett lettiskt sådant fanns redan. Det var rena lönedumpningen enligt Byggfacket men detta argument kom på skam när det framkommit att L & P erbjudit sig betala 109 kronor i timmen, vilket är många gånger om en vanlig byggjobbarlön i Lettland och dessutom mer än Byggfackets egen minimilön.
Den 13 december 2004 blockerades de lettiska arbetarnas arbetsplats av ombudsmän från Byggnads. De skrek "Go home!" "Go home!", det viftades med plakat med förolämpningar på lettiska och både fysiskt och psykiskt våld brukades för att hindra dessa människor från att göra sitt arbete. Detta agerande stöddes av det socialdemokratiska partiet, SSU, en rad andra fackförbund, Sverigedemokraterna, Attac och många fler. Men framför allt av den svenska regeringen.
Personalen på Migrationsverket är bara människor. I bland är ledarskapet sådant att de anställda tappar kontakten med verkligheten.
Låt mig betona att denna omänsklighet inte i första hand börjar hos Migrationsverkets tjänstemän. Det bottnar i dess ledare, chefer och uppdragsgivare -- tillika vår socialdemokratiska regering.