Ibland har insikter ett mänskligt ansikte. En av mina största aha-upplevelser mötte jag för några år sedan utanför ett högstadieklassrum.
Han var femton år, smart och snabbtänkt - och totalt ointresserad av allt jag kunde tänkas säga till honom.
"Du bara tjatar om att jag ska gå på lektionerna", fräste han. "Fattar du inte att jag hellre blir gatsopare än går på matten?"
Sedan försvann han ut på skolgården.
Killen saknade vare sig intelligens eller motivation. Problemet var bara att han var mer motiverad att behålla sin roll som kung i korridoren än att försöka blidka en tjugofyraårig lärarvikarie, det vill säga mig.
Jag hade tagit vikariatet i någon slags naiv förhoppning om att min ålder skulle göra det lättare för mig att få kontakt med kidsen. Trots allt hade det ju bara gått några år sedan jag själv hade varit i hans situation, i en liknande högstadieskola, i en liknande korridor.
Men mitt under konfrontationen med korridorskungen insåg jag att hela idén var dödfödd. I elevernas ögon var jag vuxen, och inte ens lärare -- utan vikarie, alltså en person som det var fritt fram för dem att försöka hunsa.
Jag insåg också att jag bara kunde överleva i ett klassrum fullt av femtonåringar genom att fylla ut vuxenrollen så gott jag kunde. Eleverna förväntade sig inte en ny kompis. De förväntade sig en person som fattade beslut. Alltså fick jag försöka göra det.
Min upptäckt är inte särskilt revolutionerande. Skolorna är fulla av lärare som har insett att de är där just för att de är äldre, klokare och bättre utbildade än sina elever.
Förhållandet mellan elev och lärare är i bästa fall präglat av ömsesidig respekt. Men det är inte jämlikt, och skall inte heller vara det. Eleverna kan ju inte förväntas veta vad de vill lära sig, och hur, när de inte ens vet vad det finns att lära sig. Att vara lärare är att ha en maktposition.
Problemet är att politiker alltför ofta tycks glömma bort den biten. Det talas fint om elevers rättigheter och om elevdemokrati. Men vilka rättigheter har lärarna?
Reglerna är så luddiga att det i går kändes rätt befriande att läsa folkpartiets nya förslag för mer ordning i skolan.
Visserligen är det tveksamt om förslaget om ordningsbetyg i skolorna är rätt metod för att få landets alla korridorskungar på bättre tankar. Men i övrigt innehåller förslaget flera handfasta förslag.
Fp vill ge lärarna tydliga befogenheter, kopplade till en "sanktionsstege". Störande eller farliga föremål skall få beslagtas. Frånvaro skall skrivas in i betygen. Kommuner som inte gör tillräckligt mycket för att förhindra mobbing i skolorna skall bötfällas.
Raka, tydliga regler skulle hjälpa eleverna minst lika mycket som lärarna.
Vissa elever klarar av att ta ansvar för sin egen skolgång. Andra gör det inte. Det är inte heller rimligt att begära att en tioåring eller en fjortonåring skall inse hur mycket skolgången påverkar resten av livet.
För korridorskungen var perspektivet kort: han tycktes bara se till nästa rast, nästa helg. För hans, och för många andra elevers skull, borde riksdag och regering se till att ge mer makt åt lärarna.