Lågstadieläraren Gunilla Nylund har med sin betygsartikel (2/2) riktat fokus på en väsentlig omständighet i diskussionen för eller emot betyg, nämligen att betyg inte per automatik leder till att alla kan, vill eller har möjlighet. Att betygsjakten förr faktiskt knäckte många elever i stället för att sporra dem tycks vara bortglömt. För detta gisslas hon som ett vänsterspöke av dem som uttalar sig för betyg.
Som förälder och pedagog är det oroväckande att Jan Björklund med flera tror att skolans problem ska lösas med hjälp av betyg. Hur många av Björklunds klasskamrater blev bättre i skolan för att de fick betyg? Hur många av dem som hade inlärningsproblem blev stimulerade av att veta att de skulle få dåliga betyg. Tror Björklund med flera verkligen att det var betygen som gjorde att det var ett annat arbetsklimat i skolan förr?
Som kommunalråd och partibroder ställer sig så Bengt Ohlsson (fp) på samma sida som Björklund. Skolan måste se elever i behov av stöd och hjälp för att kunna lära sig läsa, skriva och räkna skriver han (19/2).
Det som saknas för att nå dit är inte betyg - utan resurser.
Om vi tar oss råd med lagom stora undervisningsgrupper med rätt antal vuxna i barnens vardag på förskolor, skolor och fritidshem kommer de allra flesta elever att nå upp målen utan tidigare betyg och skriftliga omdömen.
Kopplar vi dessutom in föräldrarna som en kompetent samarbetspartner och inte bara något nödvändigt ont kommer vi - precis som Gunilla Nylund påpekade - framåt på ett mänskligt sätt.
Git Bock