Har Riksrevisionen blivit en kampanjorganisation för att ifrågasätta det höga svenska biståndet? Frågan har aktualiserats efter att Riksrevisionen i oktober presenterade rapporten "Oegentligheter inom biståndet".
Rapporten är en revision av 2,5 promille av Sidas biståndspengar, som har kanaliserats till olika projekt via enskilda organisationer.
Ledamöterna i riksdagens utrikesutskott fick träffa de ansvariga i Riksrevisionen och ställa frågor kring revisionen och mitt intryck är att Riksrevisionen - som är en del av riksdagens kontrollmakt, med uppgift att se till så att statstens resurser används på ett effektivt sätt - inte inser vad man har ställt till med. Från alla partier framfördes kritik över generaliseringarna i rapporten; att endast 15 projekt av totalt 6 000 hade granskats.
Projekten genomförs oftast tillsammans med motsvarande folkrörelser i mottagarlandet. Folkrörelserna, som ansvarar för biståndsprojekten, satsar också egna pengar och egen personal i projekten.
När nu Riksrevisionen har undersökt Sidas kontrollmetoder för att upptäcka eventuella brister i redovisningarna av alla dessa projekt, har man alltså valt att närgranska endast 15 projekt. Två tredjedelar av dessa var inte slumpvis utvalda, utan var i förväg väl kända av Sida som problemprojekt och låg i "korgen" för åtgärder. Utifrån de här 15 projekten, överrepresenterade av problemprojekt, har Riksrevisionen nu gett Sida och de enskilda organisationerna en rad värdefulla och nyttiga rekommendationer för framtiden.
Så långt är allt bra. Alla är överens om att de påtalade bristerna ska minimeras för att biståndet ska bli effektivare. Och där skulle Riksrevisionen ha avslutat sin rapport.
Det anmärkningsvärda inträffar när Riksrevisionen använder samma, icke representativa underlag, för att generellt svartmåla allt bistånd via enskild organisationer. Man häpnar när man läser på Riksrevisionens hemsida, där det inte med ett enda ord anges att det är ett icke-representativt underlag man utgår ifrån. Än mer onyanserad kritik uttalar man på presskonferenser och intervjuer i media.
Vem har bestämt att Riksrevisionen ska vara kampanjorganisation och sprida ogrundad kritik mot det svenska biståndet? Riksrevisonens opartiskhet gentemot riksdag, regering, de politiska partierna och olika intressegrupper är grundläggande för dess trovärdighet. Det är också allvarligt att Riksrevisionen inte lät Sida ge sin syn på bristerna innan rapporten publicerades, vilket Sida också har framfört till utrikesutskottet.
Riksdagen, Sida och de enskilda organisationerna är naturligtvis alla måna om att de statliga pengar som satsas på biståndet ska skapa största möjliga effekt. Denna vilja ligger också bakom regeringens nyligen tagna beslut att koncentrerar det svenska biståndet till hälften så många länder jämfört med tidigare.
Anser Riksrevisionen att den senaste tidens svartmålning av svenskt bistånd - via enskilda organisationer - har varit balanserad och rättvis?
Lars Lindén