Idag är det drygt fyra månader kvar till valet. Det är hög tid att väljarna får möjlighet att se skiljelinjerna i utrikespolitiken. Under den gångna mandatperioden har alliansregeringen utvecklat en stark och tydlig svensk utrikespolitik. Vi har varit drivande inom det Europeiska samarbetet i utvecklandet av den europeiska politiken. Vi har tydliggjort Sveriges röst i Europa, och vi har bidragit till att göra Europa starkare i världen. Detta kan vi känna stolthet för. På område efter område har vi bidragit till att föra utrikespolitiken framåt.
Vilket är alternativet? Det så kallade rödgröna samarbetet har presenterat ett gemensamt dokument i vilket man kan läsa om mycket, utom några saker. Man kan inte läsa om Europeiska unionen för det rödgröna alternativet har inte någon tillstymmelse till samsyn i Europapolitiken. Socialdemokraterna är anhängare av Sveriges medlemskap i den Europeiska unionen. Vänsterpartiets fasta övertygelse är att Sverige bör lämna unionen och vill verka för att hela EU ska upplösas. Så kommer det aldrig att bli - det finns gränser även för de rödgröna. Men vad som är säkert är att de rödgröna kommer att bromsa och omöjliggöra en konstruktiv svensk Europapolitik. Det faktum att Europapolitiken knappast nämns i de rödgrönas utrikespolitiska dokument är talande nog.
Det andra som inte finns med i oppositionens gemensamma utrikespolitik är Afghanistan, en av våra allra svåraste utrikespolitiska utmaningar. Detta därför att även här är socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet djupt oeniga. Vi är alla medvetna om att detta är en komplicerad fråga. Som utrikesminister har jag ägnat mycket av min tid åt detta fattiga och krigshärjade land och varit där åtskilliga gånger. Frågan som infinner sig är hur de rödgröna ska kunna driva en seriös utrikespolitik utan att kunna säga någonting om Europeiska unionen eller om Afghanistan?
Oppositionen är visserligen enig om att utveckla det nordiska samarbetet eller att skydda Arktis och det stöder jag gärna, men att i de centralaste av frågeställningar inte kunna, våga eller vilja ha en hållbar politik är ett stort svaghetstecken.
En annan intressant aspekt i det rödgröna alternativet är vem som tycks utses till talesman för den rödgröna utrikespolitiken, för närvarande tycks det vara vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Hans Linde.
Att utsätta Sverige för experimentet med en regering som tar in ett parti - som visserligen inte längre vågar kalla sig kommunistiskt längre - men som obestridligen har sina rötter i en av 1900-talets värsta totalitära rörelser, riskerar att försvaga Sverige inte bara i Europapolitiken utan i utrikespolitiken i dess helhet. Det är ingen överdrift att påstå att om detta sker kommer Sveriges trovärdighet i Europa och i världen att påverkas.
CARL BILDT UTRIKESMINISTER