Enligt ny statistik från Eurostat ligger Sverige på tredje plats från botten när det gäller ungdomsarbetslöshet i EU. Oppositionen har givetvis inte varit sen med att påpeka detta och de har heller inte undgått chansen att ge regeringen hela ansvaret. Men är det verkligen så enkelt?
Sanningen är att Sverige haft problemet under lång tid. Medan sysselsättningen för hela befolkningen varit förhållandevis god sticker den höga ungdomsarbetslösheten ut. Den tidigare S-regeringen lade det mesta av sin energi på att dölja situationen genom massinskrivning i arbetsmarknadspolitiska program som sällan ledde till jobb. Det var en metod som tillfälligt säkerställde statistiken men saknade en djupare analys om varför ungdomar har svårt att etablera sig på svensk arbetsmarknad.
Vi är övertygade om att det är ett samspel mellan flera negativa orsaker som påverkar. Sverige har under lång tid erbjudit ett utbildningssystem som inte tillräckligt väl gett efterfrågade kunskaper från arbetsmarknaden. Inte sällan har detta förstärkts med en dålig vägledning om vilka utbildningar som faktiskt ökar chansen till jobb. Vidare spelar de förhållandevis höga ingångslönerna och den platta lönestrukturen stor roll eftersom dessa ofta gör en 30-åring mer attraktiv än 20-åring. Varför chansa och anställa en oerfaren 20-åring när löneskillnaden mot en 30-åring inte är särskilt stor?
Lagstiftningen påverkar genom att turordningsreglerna bidrar till att försvaga ungas ställning på arbetsmarknaden. Till detta kan även läggas en lång tid av misslyckade program som inte förmått erbjuda den hjälp som unga behöver för att matchas till arbete.
Så vad behöver då göras? Och vad är framför allt rätt att prioritera? I Sverige har vi som bekant valt en modell där parterna på arbetsmarknaden ges ett stort ansvar vilket har visat sig vara en framgångsrik väg i jämförelse med andra EU-länder. Att via riksdagen framlägga en förändrad arbetsmarknadslagstiftning, eller att försöka påverka de höga ingångslönerna, är därför varken önskvärt eller aktuellt. Det är en fråga för parterna att hantera ansvarsfullt.
Lönekostnaden för ungdomar kan däremot politiker bidra till att mildra. Alliansregeringen har därför genomfört en för arbetsgivare kraftig avgiftssänkning för ungdomar som nu dessutom kommer att förstärkas. Tilläggas kan reformer som nystartsjobb för långtidsarbetslösa ungdomar, intensifierat matchningsstöd och förändringar av gymnasieskolan. Med andra ord har regeringen börjat lyfta på de stenar som legat i vägen för ungdomars inträde på arbetsmarknaden.
Men de finns som vill lägga tillbaka stenarna. Socialdemokraterna hävdar nämligen med emfas att arbetsgivargifterna för ungdomar måste höjas. För oss är det dock en gåta hur en redan hög ungdomsarbetslöshet bäst skulle kunna bekämpas genom att göra det dyrare att anställa ungdomar? Det är som att införa en ungdomsskatt vid sämsta möjliga tidpunkt.
Utmaningen kommer att öka snarare än minska under de närmaste åren. Allt större ungdomsgrupper kommer nu ut på arbetsmarknaden och i lågkonjunktur vet vi att ungdomar drabbas särskilt hårt. Debatten borde därför handla om vilka ytterligare reformer som behöver komma plats och inte om vilka av reformerna som ska tas bort. Det skulle både regering och opposition vara förtjänt av - och inte minst landets ungdomar.
Hillevi Engström
Tomas Tobé