Ingemar Nordin berör i Corren den 9 juni den viktiga kopplingen mellan forskning och politik, men förmedlar en felaktig bild av arbetet i FN:s klimatpanel.
IPCC är ett mellanstatligt FN-organ, som världens länder samlas i kring den för alla gemensamma klimatfrågan. Panelen känns igen av många genom dess synteser av klimatforskningen och inte minst sammanfattningarna av dessa. Om panelens arbete kan man läsa på www.ipcc.ch
Arbetet innebär genomgångar av resultat som tagits fram och granskats av oberoende forskare i den löpande vetenskapliga processen. Forskarna som gjort genomgångarna skriver utkast till sammanfattningar i syntesarbetets slutskede. Dessa granskas. Sista steget är medlemsländernas gemensamma diskussion i panelen. Forskare är fortfarande med. De tillfrågas, yttrar sig och deras synpunkter beaktas. Det kanske bör påpekas att IPCC inte lämnar rekommendationer om hur kunskaperna skall tolkas eller värderas.
Hur vet jag detta? Jag har deltagit i panelens arbete, och upplever inte att vetenskapen hamnar i kläm - däremot att sammanfattningarna ger ett mervärde. Dels tillgängliggörs kontentan i tusentals vetenskapliga artiklar, stora mängder mätdata och tunga modelleringar, som annars vore mycket svårt för allmänheten och politiker att plöja genom. Dels blir formuleringarna så tydliga som möjligt. Det sistnämnda handlar om språket (inte alla i världen har engelska som modersmål), vetenskapliga uttryck och spårbarhet till de underliggande forskningsresultaten.
När det gäller vetenskapen bakom, handlar det inte om konsensus. Debatt är en del av den vetenskapliga processen. Det vetenskapliga debattläget är enligt min mening gott. I den allmänna debatten finns även en del andra inslag, såväl gamla som nya. Ingemar Nordin lyfter upp ett av de nyare inslagen, det vill säga om huruvida den globala uppvärmningen upphört. Forskningen tyder inte på det. Däremot finns det en relaterad vetenskaplig fråga om naturliga mellanårsvariationer i växelverkan mellan havets ytskikt och atmosfären.
Klimatfrågan är en vetenskaplig fråga, men även en fråga om och till samhället. Kunskapsläget om klimatsystemet och växthuseffekten har växt fram i över 100 år. Säkerheten om huruvida jorden håller på att bli varmare och hur det har med människan att göra har successivt ökat. Därmed inte sagt att det är färdigforskat, men det betyder inte att den grundläggande forskningen borde fortsätta i ytterligare 100 år till utan koppling till beslut som handlar om drivkrafterna och konsekvenserna av klimatförändringar.
Markku Rummukainen