Svenskar gillar, sägs det, inte hårda konflikter, öppna motsättningar och skarpa meningsbrytningar. Vi kommer hellre överens, trots skilda intressen och meningar - eller drar oss undan och håller tyst. Samförståndet först.
Per Albin Hansson, den landsfaderlige statsministern och folkhemsbyggaren, är en centralfigur i historien om hur det blev så. Per Albin avskydde de ideologiskt klara människorna, som varken kunde eller ville kompromissa. Således blev han, paradoxalt nog, först genom hårda strider samförståndets mest övertygade politiker. De striderna gällde inte minst hans uppgörelse och seger över det egna partiets trosvissa klasskampsideologer åren runt 1930 och hans städse hårda hållning mot kommunisterna.
Det var efter de bataljerna som han med kraft kunde driva igenom sin vilja att samarbeta över parti- och klassgränserna: först genom kohandeln med bönderna, sedan som landsfader och statsminister i samlingsregeringen.
Denna Per Albins tvetydighet speglar, menar jag, en intressant treklyvnad i själva idén om vad samförstånd är.
På senare tid har det varit populärt att betrakta samförstånd, konsensus, enbart som ett slags förtryck, ett krav på anpassning till det korrekta och av makten redan bestämda. I samförståndets land finns inte plats för nytänkare, för de annorlunda, för originalen eller de säregna personligheterna. De trängs undan av den kväljande lagomkulturen, sägs det. Samförståndets diktatur, påtvingad enighet. Det äger sin sanning.
Det här handlar om ett hårt, kallt samförstånd. På andra håll i världen tvingas det fram, med våld och etnisk eller politisk utrensning i värsta fall. Men det kan också gå med hjälp av till exempel inflytelserika vetenskapsmän, teknokrater eller hårdföra ideologer. De brukar inte våld. Men då de menar sig sitta inne med det korrekta svaret på samfundets frågor kräver de anpassning till det blott kalkylerbara, instrumentella eller ideologiskt korrekta. Hängivna sociala ingenjörer och fantasilösa ekonomister är trista exempel, som fått sina fiskar varma i uppgörelserna med folkhemssveriges baksidor.
Men det finns också en mjukare, varmare och positivare form av politiskt samförstånd. Det bygger på empati, inlevelseförmåga, försök att förstå det andra. Det är ett samförstånd som tillkommer efter meningsbrytning, där några tillsammans söker bästa möjliga lösning på ett problem. Jag kan visserligen gå från mötet besviken, nån gång som reservant. Men det är en ny dag imorgon. Det är det fredliga och nödvändiga kompromissandets samförstånd. Ett sånt är möjligt i demokratiska, rika, relativt jämlika och homogena samhällen.
Det finns till slut också en tredje form av samförstånd, vetenskapens. Där finns, idealt sett åtminstone, plats varken för det hårda eller mjuka samförståndet. Varken för påtvingad enighet eller fredlig kompromiss. Tvärtom är vetenskapens mål att nå samförstånd via det bästa argumentet, den striktaste teorin och det bästa belägget. Upplyst batalj, om man så vill. Samförstånd betyder då bruka förståndet tillsammans. Genom öppen granskning och samfälld uppslutning kring de fundamentala vetenskapliga spelreglerna skall det gå att uppnå konsensus i de frågor vetenskapen kan hantera. Ofta tar det lång tid att nå dit. Och när det vetenskapliga samförståndet väl är nått kan det när som helst brytas av en ny observation, en ny förklaringsmodell eller ett bättre belägg. Det är tillfälligt, provisoriskt. Oenighet är normaltillståndet.
Så när vi gör upp med den svenska samförståndsandan har det sin poäng att veta vad man gör upp med. För min del gärna med den påtvingade enigheten och lagomkulturen. Men den svenska traditionen av mjukt samförstånd såg jag gärna flera länder få chansen att förvalta. Och det vetenskapliga samförståndet har, trots sin nödvändiga elitism, på sikt så ofta visat sig vara till glädje och nytta också för flertalet.