Hans Westerberg skriver (13/8) om situationen för de grupper i Östergötland som står utanför arbetsmarknaden. Jag delar Westerbergs uppfattning att det är problematiskt att det finns stora grupper som står utanför arbetsmarknaden och trygghetssystemen. Men jag delar inte hans syn på lösningar.
Westerberg anser att det är det starka anställningsskyddet och de höga lägstanivåerna i kollektivavtalen som orsakar den höga arbetslösheten. Vidare anser han att exkluderingen av ungdomar och invandrare riskerar att hota välfärdens finansiering något som är sant, men som också står i konflikt med Westerbergs lösningar på problemen.
Om det funnits ett samband mellan å ena sidan anställningstrygghet och löner och en hög arbetslöshet å andra hade det synts i statistiken.
Emellertid visar jämförelser att det inte finns något samband mellan lönenivåer och arbetslöshet. Sveriges arbetslöshet ligger exempelvis stadigt under Eurozonens och på samma nivå som USA:s. Istället är det andra faktorer (ekonomisk politik, mobilitet och utbildningssystemets uppbyggnad) som är avgörande för sysselsättningen.
Westerberg menar att välfärdens finansiering hotas och att lägre ingångslöner och sämre anställningsskydd skulle lösa problematiken. Förutom att politiken inte skulle leda till högre sysselsättning skulle den också hota just välfärdens långsiktiga finansiering.
Den svenska välfärdsmodellen bygger på hög produktivitet och strukturomvandling. Om Westerbergs förslag genomfördes skulle en låglönemarknad uppstå där människor tvingades ta lågproduktiva jobb i tjänstesektorn. Detta vore slöseri med samhällets resurser och människans skaparkraft.
För att vi långsiktigt ska klara av att finansiera välfärden krävs det istället att vi satsar på högproduktiva jobb genom utbildning, aktiv arbetsmarknadspolitik och en ekonomisk politik för full sysselsättning.
Jakob Molinder