I rapporten Systematisk könsdiskriminering i den svenska högskolan skriver Centrum för rättvisa att könsdiskriminering är vanligt i högskolornas och universitetens antagningsprocesser.
Men i Sverige är det tillåtet med positiv särbehandling, bland annat utifrån kön. Det innebär att vid lika meriter kan en person ur den underrepresenterade gruppen ges företräde, exempelvis vid antagning till högskolan. Centrum för rättvisa menar dock att lagen om likabehandling av studenter i högskolan innehåller ett förbud mot diskriminering av studenter och sökande till högskolan. Vidare menar de att när en manlig student ges företräde till en utbildning med övervägande kvinnliga studenter missgynnas kvinnor och utsätts för könsdiskriminering.
Men det är en felaktig slutsats. Enligt förarbetena till likabehandlingslagen är det tillåtet att göra ett urval med hänsyn till kön i syfte att bredda rekryteringen av studenter från det underrepresenterade könet vid likvärdiga meriter. Detta bekräftas även av en dom i Högsta domstolen (NJA 2006:683) där utslaget visar att positiv särbehandling i utbildningsantagning kan vara berättigat för att förbättra rekryteringen.
Samtidigt säger EG-rätten att positiv särbehandling enbart får användas om syftet är att säkerställa jämställdheten i arbetslivet, det vill säga om det är få män som praktiserar yrket kan universitet ta in fler män genom positiv särbehandling. I ett sådant fall handlar det inte om könsdiskriminering. Det gäller för såväl kvinnor som män.
Att lagen kan uppfattas som orättvis är förståeligt. Och att man som kvinna och sökande till en populär utbildning känner sig diskriminerad när man inte blir antagen fastän man har högsta betyg. Lagstiftningen är däremot tydlig. När en person med lika meriter blir antagen för att hon eller han kommer från en underrepresenterad grupp handlar det inte om diskriminering.
Emma Svensson