I ekonomiskt dåliga tider bör det satsas på att utbilda fler inom äldreomsorgen. Se också till att bemanningen har rätt utbildning för verksamheten. De som är undersköterskor bör få tillfälle att fördjupa sin kompetens med kurser i till exempel geriatrik, vård vid livets slutskede och inom psykiatriska området med mera.
Det finns ur mångas synfält, såsom arbetsgivarens, kollegornas, den äldres eller anhörigas, en stor "lönsamhet" i att personalen stannar länge på sin arbetsplats. Premiera duktig personal som stannar kvar. Inte minst för den äldre är det tryggt att slippa att ständigt behöva påtala om vilka basala behov som finns. Är det någonstans begreppet bonusar ska existera är det inom äldreomsorgen.
Det innebär att det måste finnas chefer som vid ett antal tillfällen kan gå med till exempel undersköterskan och se vad som görs och hur problem löses på plats. Den chef som ständigt är bunden till sin dator kan inte få denna kunskap om sin personal. Samarbetet stärks och sannolikt lyssnar man mer till varandra. Tyvärr finns det uppgifter som säger att endast 6 procent av personalen inom äldreomsorgen i Sverige träffar sin chef varje dag. I Finland är siffran 75 procent.
Minibemanning bör utgå från den vårdtyngd som råder och vara flexibel i båda riktningarna. När exempelvis många ur personalen är nya på arbetsplatsen bör bemanningen per automatik bli större, eller när många äldre är sjuka eller befinner sig i livets slutskede.
Lola Alseby