Lärarna i Linköping har ställts inför en unik och svårbegriplig verklighet. Kommunen går med mellan 230 och 560 miljoner i överskott. Samtidigt är väldigt många rektorer i färd med att verkställa besparingsåtgärder på grund av sparbeting de fått. Det verkar helt orimligt i gemene mans ögon. Visserligen läste jag i dagens Corren att kommunen verkar ha lyckats trolla bort överskottet, men ändå.
Jag kan inte låta bli att fundera kring vad man säger å ena sidan och vad som sedan blir vår verklighet. I regeringsförklaringen talade Fredrik Reinfeldt om att "Läraryrket är ett av landets viktigaste yrken".
Linköping har visst inte samma värderingar som vår stadsminister, varken när det gäller arbetssituationen för våra lärare eller när det gäller våra löner. Ryktet går nämligen att vi ovanpå nämnda besparingar ska få endast cirka 2 procent i utfall efter årets lönerevision. Vi är nämligen ingen prioriterad grupp.
Inflationen var förra året 1,4 procent. Vår reallöneökning är alltså i snitt 0,6 procent. Det är inte mycket att yvas över och känna sig som ett av de viktigaste yrkena i Sverige. Dessutom har vi under flera år försökt komma i kapp de mansdominerade yrkena som motsvarar läraryrkets utbildningsgrad och ansvarstyngd. Denna kamp går nu åt pipsvängen, när ingenjörerna får mer än 3,5 procent i årets lönerörelse. Förresten så verkar alla andra än lärarna få 3,5 procent.
Under lång tid har lärarna arbetat med att upprätthålla och till och med förbättra kvalitén i skolan, trots en knaper ekonomi. Nu är ekonomin god, nu finns pengarna, nu finns möjligheterna att visa lärarna att ni tycker att vårt yrke är ett av de viktigaste. Satsa på lärarna nu. När lärarbristen blir ett faktum om något år, då kan det vara för sent.
Sandra Wahlström