På söndag är det val till EU-parlamentet. Vi har alltså några dagar på oss att klura ut vad det handlar om.
Alla medier med självaktning informerar om basfakta, debatter hålls och artiklar skrivs, men jag undrar om vi blivit så mycket klokare. Valet sägs handla om både den traditionella partipolitiken och var makten i EU ska ligga och hur stor den ska vara i förhållande till nationalstaternas.
Till svenskarnas ljumma intresse bidrar att vi inte känner oss som européer, det visade EMU-omröstningen i höstas. Vi odlar helst vår gamla självbild om vår suveränitet. Den dag vi inser att vi är ett glesbefolkat land med starkt utlandsberoende (i stället för ett rikt och mäktigt land som Europa ödmjukt tar av sig mössan för) kommer vi att bli mer intresserade av omvärlden och mer aktivt börja delta i de beslut som ändå bestämmer våra livsvillkor på längre sikt. Då lär temperaturen stiga till en nivå som är mer normal för allmänna val i vårt land.
Konstitutionen i sig är svårbegriplig och nu ska den ändras igen eftersom EU fått tio nya medlemmar. Denna grundlag har inte med valet att göra men halkar ideligen in i debatten i alla fall eftersom man kan undra om vi inte ska folkomrösta om den som man gör i många andra länder. Nej, det är inte lätt att engagera sig.
Man kan fråga sig vad valets huvudämne - parlamentet - har för uppgift egentligen utom att resa fram och tillbaka mellan Bryssel och Strassburg varje månad. Ordet parlament antyder att det är en viktig beslutsfattande församling men det är det inte. EU-parlamentet är en sorts demokratisk eller folklig gisslan. Det sägs visserligen då och då att parlamentet ska få större makt, men det kan aldrig få samma befogenheter som ett nationellt parlament för det skulle innebära att EU utvecklas mot en superstat à la USA.
EU-parlamentet kommer aldrig att få en nyckelroll, åtminstone inte så länge Europeiska rådet och Ministerrådet är i full fart. De består som bekant av stats- och regeringschefer respektive fackminist-rar som strålar samman då och då. Där fattas de avgörande besluten. Att dessa herrar och damer frivilligt skulle avhända sig makt är en lätt absurd tanke.
EU har alltså tre olika demokratiskt uppbyggda organ även om de är komponerade på olika sätt (om jag fattar saken rätt, men det är inte så säkert eftersom det hela som sagt är svårbegripligt). Hur skulle det se ut om dessa började besluta i varandras frågor? Obegripligheten skulle öka ytterligare.
Dessutom finns mycken makt hos kommissionen, den beredande och verkställande myndigheten. Den består visserligen av tjänstemän men kommissionärerna har också de demokratisk förankring eftersom de utses av respektive regeringar. Kommissionärerna representerar unionen och inte sina länder, men säg den Margot Wallström som inte innerst inne skulle känna sig som svensk om hon skulle tvingas välja.
Så vad är det vi röstar om egentligen på söndag? Nitton gubbar och gummor ska placeras i parlamentet och representera Sverige fem år framåt. Vad kan 2,5 procent åstadkomma, i synnerhet som de är uppsplittrade på olika partigrupper? Naturligtvis inte mycket. Deras viktigaste uppgift är att delta i diskussionen och hålla ett öga på allt som sker i EU och framför allt informera sina partier i Sverige och ytterst de svenska medborgarna.
Om de jobbat hårt vet jag inte, resultatet har i alla händelser varit magert. Vi lyssnar inte, vi tar inte till oss informationen, vi är inte intresserade. Sverige är inte Europa. Sverige är en egen kontinent med sina egna problem - eller som vi tror är våra egna. Men det är de ju inte. Vi kan bara lösa dem i europeisk och global samverkan. Vi måste vara lyhörda, lättrörliga, smarta. Vi var det en gång, vi blev bäst. Men vi blev mätta, tröga och dumma. Alla får sota för det. Skärpning anbefalles. Ett första steg mot förnyad hälsa är att rösta på söndag. Se det om inte annat som en symbolhandling.