Närmare hälften av landets 1,1 miljoner hörselskadade hör dåligt i onödan.
En del har inte ens hörapparat. Andra har det, men saknar andra tekniska hjälpmedel som underlättar och gör det möjligt att vara delaktig på jobbet, på fritiden, i skolan och hemma. Det kan vara kommunikationssystem, förstärkning till telefon med mera.
Bara 23,5 procent av Östergötlands 54 000 hörselskadade har hörapparat - trots att ungefär 60 procent beräknas ha nytta av en sådan. Detta beror bland annat på att Östergötland är landets dyraste län för personer som behöver hörapparat.
Andelen som har andra hjälpmedel, utöver hörapparaten, är med största sannolikhet mycket liten även i Östergötland.
Det här är ett stort och allvarligt problem.
Svårigheter att uppfatta samtal är inte bara ett praktiskt problem. Det innebär också en påtaglig hälsorisk.
Det finns i dag bra tekniska lösningar som kan ge hörselskadade en bättre tillvaro. Men det är för svårt att få tillgång till dem.
En orsak är brist på information. Många hörselskadade känner inte till att det finns hjälpmedel utöver hörapparaten, än mindre vilken typ av hjälpmedel som finns och på vilket sätt de kan vara en tillgång.
Följaktligen kan de inte heller efterfråga olika hjälpmedel, hos hörselvården eller på annat håll.
Bristen på hjälpmedel beror också på ekonomiska hänsyn.
Landstingen är skyldiga att erbjuda hjälpmedel, men de flesta erbjuder få hjälpmedel utöver hörapparat. Och när hjälpmedel inte längre bekostas av landstinget leder det till att både sortimentet och informationen krymper.
Samtidigt som den hörseltekniska utvecklingen tar stormsteg framåt blir det alltså svårare att få del av framgångarna.
Och så kan det inte få fortsätta. Det är därför hög tid för en helhetssyn på hörselskadades hjälpmedelsbehov.
En sådan måste utgå från att hörselskadade behöver tillgång till:
1) hörapparat med telespole/FM-mottagare
2) individuella, tekniska hjälpmedel, till exempel bärbart kommunikationssystem, samt
3) en hög grad av tillgänglighet i samhället - som till exempel bra ljudmiljö och hörselteknisk utrustning i offentliga lokaler.
De här tre delarna hänger intimt samman.
Det blir meningslöst att installera teleslingor i samlingslokaler och teatrar om inte hörselskadade har hörapparat med telespole. Och det blir meningslöst att skaffa hörapparat med telespole/FM-mottagare om det inte finns teleslingor och FM-sändare.
Allt detta måste beaktas i samhällsplaneringen.
Varken samhället eller individerna har råd med onödiga kommunikationsproblem som stänger människor ute.
Jan-Peter Strömgren
Förbundsordförande i Hörselskadades Riksförbund (HRF)