Varje gåva är något att glädjas över, eftersom de kan ses som en manifestation för evolutionen.
Låt mig förklara genom att ge ett boktips inför julhelgerna. För många innebär julhelgen en stunds efterlängtad lästid. Min bästa julklapp förra året var Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari - hur människan blev människa. Det är en bok som ger perspektiv, eftersom den spänner över alla de miljontals år livet har varit på väg mot det som kom att utvecklas till bland annat vår art, homo sapiens. Blandat med de mest hävdvunna forskningsrönen ger Berg med mild hand vägledning i nutidsorienteringen.
En av de saker som får en annan inramning med Lasse Bergs bok är den ideella sektorn, givandet och frivilligarbetet. Många brukar tala om solidaritet som en civil, modern företeelse, och ställa den i kontrast mot tidigare epokers barbari. Men solidariteten är inget nytt påfund.
Längs den historiska stig som förlagor till människan har klivit, hittar man nämligen lämningar efter varelser som omöjligt kunnat hålla sig vid liv utan att ha fått hjälp av sin flock. Människoliknande varelser som saknat fysisk möjlighet att själv skaffa sig föda har ändå matrester i magen. Det tycks således som om solidariteten inom flocken haft en direkt evolutionär betydelse för att vi blev just vi.
Jag tror att det är ett grundläggande behov hos oss att få stötta och hjälpa varandra och att visa solidaritet. Skälet till det är att det fungerar dubbelt - det ger något åt den som tar emot men det ger också givaren något - känslan av att vara människa.
För en dryg vecka sedan hade vi julfest med Stockholm Stadsmissions volontärer. Vi fyllde hela Bullkyrkan, vår kyrka för hemlösa. För mig var det åttaårsjubileum med Stadsmissionen, och trots att resan varit minst sagt utmanande har den givit mig så otroligt mycket. En av de saker som jag har fått ut är erfarenheten av att möta det svåra i givandet.
Ty att jobba med frivilligt socialt arbete är ljus och mörker i en osannolik kombination. Det är förbannelse över system som möjliggör för människor att ramla mellan stolarna. Det är den magiska kraften som syns i ögonen på den mamma som för första gången får möjlighet att ta med sin son på djurpark, och där gå runt och visa och vara den mamma hon vill vara.
Jularna på Stadsmissionsgården vid Slussen innebär som volontär att möta ett ständigt testande av gränser, en oavlåtlig kontrast mellan skrattet och gråten. Och rollerna i ett frivilligt möte är hela tiden växlande. När jag hälsar på en man som jag mött förr och använder hans förnamn, lyser han upp och säger "men minns du vad jag heter?" En stund senare är det min tur att säga exakt samma ord, när en av gästerna vänligt ropar på mig och påminner om en trevlig pratstund för ett år sedan.
Samtidigt som mötena i stunden kan bli jämlik, är det ändå så att en av oss som möts kan fara hem till ett om- bonat hem, medan den andre får ta sina kassar och streta vidare till ett härbärge i bästa fall. Daniel Wihlborg, enhetschef på Stadsmissionsgården, gav mig för några år sedan ett gott råd för att klara av att leva med den situationen: "Ha inte dåligt samvete för att du själv har det bra, men sluta aldrig att ifrågasätta varför inte alla har det lika bra".
Till dig som ger: Ha inte dåligt samvete för att du "bara" ger en slant. Skäms inte för att det får dig att må bra. Var i stället stolt! Det spelar roll och får stora och viktiga konsekvenser - både för den som får hjälpen, för den som kanaliserar den, för samhället och inte minst - för dig själv. Det är, med vedertagen historieforskning i ryggen, helt naturligt att vilja göra gott.
Tove Lifvendahl
Politisk krönikör