För många år sedan skrev undertecknad ett debattinlägg i Corren med rubriken "Sjuka får betala för att friska sjukskriver sig". Tyvärr blev jag sannspådd med råge.
Ansvaret för denna utveckling ligger i hög grad hos tidigare regeringar som under årtionden dolt den verkliga arbetslösheten med sjukskrivning.
Med tanke på ohälsotalets geografiska spridning skulle man kunna tro att Norrland hade drabbats av återkommande polioepidemier, men så är ej fallet.
Grundorsaken till det eskalerande ohälsotalet var däremot Socialdemokraternas oförmåga till förändring och fastlåsning i gammal retorik om arbetsgivarens alla farliga och olämpliga arbetsplatser som förklaringsmodell. Andra olämpligheter som jag upptäckte i mitt arbete som sjukgymnast kunde i stället vara olämplig hemmiljö, olämpligt missbruk, olämplig ekonomi, olämplig fysik med mera, men dessa andra orsaker fanns inte på rörelsens agenda. Ansvaret för ohälsan låg alltid utanför individen själv.
När gårdagens tunga, men mer omväxlande jobb ersattes av tunna, ensidiga arbetsuppgifter så sköt sjukskrivningarna i höjden, vilket ingen tvivlar på, men detta är inte hela sanningen. Bland sjukskrivna och förtidspensionärer gömde sig också lata och smarta, som mer än doktorn höll i sjukskrivningspennan (som försäkringskassan nu har övertagit).
Denna bakgrund borde stämma rörelsens professionella gråterskor till eftertanke.
All utveckling, bra som dålig, sker i motsatsövergångar enligt tes-antites-syntes modell.
Självklart går det inte utan problem att stoppa detta ohälsotalets oceanångare, tvär inbromsning riskerar att vissa patienter kommer i kläm.
Felet nuvarande regering har gjort är dess övertro på rehabilitering när det gäller patientgruppen med svåra, kroniska sjukdomar som ofta har ett progredierande förlopp över tid. Där kan rehabilitering bara i bästa fall bromsa försämringen. Dessa redan på deltid hårt kämpande patienter ska självfallet inte tvingas ut på arbetsmarknaden för att pressas upp på heltid, när pressen på otaliga patienter med bagatellartade krämpor under årtionden varit obefintlig.
Allt för många i denna sistnämnda grupp har visat ringa intresse för erbjuden träning, men haft betydligt större engagemang för andra aktiviteter i och utanför hemmet. Återbuden till sjukgymnastik kunde handla om passning av barnbarn, hundpromenader, husvagnssemester och andra mer trevliga utflykter.
Därför är regeringens reform av sjukförsäkringen från 1 juli 2008 absolut nödvändig, men precis lika nödvändigt är att nu justera dess konsekvenser för svårt sjuka patienter.
Oppositionen borde torka sina tårar, begrunda sin egen skuld till att världens friskaste folk blev världens mest sjukskrivna och presentera hållbart alternativ.
Harriet Larsson