Många anser att Sverige bör sälla sig till de länder som har skatteavdrag för gåvor till välgörande ändamål och lärosäten. Men LO-ekonomer som Dan Andersson och Monika Arvidsson motsätter sig detta. Deras argument är att pengar då hamnar i privata organisationer med makt över till exempel forskningspolitiken. Idealet är det socialdemokratiska systemet med en i huvudsak statligt bestämd forskningsbudget.
Denna ideologiska hållning visar att man i LO-borgen lever i det förgångna. Vi varken kan eller bör forska med statliga medel allena. Forskningen behöver de resurser den kan få från olika håll. Mångfald är bra. Denna slutsats drar vi i SNS-boken Sista fracken inga fickor har: Filantropi och ekonomisk tillväxt.
Officiellt satsar regering efter regering på forskningen - men universiteten har efter hand blivit allt mer beroende av extern finansiering, så även Linköpings universitet. Denna forskning består dels av uppdragsforskning som på kommersiella grunder beställs av näringsliv och förvaltning, dels av ideellt stöd till forskning och utbildning. Uppdragsforskningen är styrd mot tillämpningar och är oftast av kortsiktig natur. Denna verksamhet kan kritiseras för att den drar resurser från annan viktig forskning.
Avdragsgilla donationer från privatpersoner till specificerade ändamål skulle sannolikt öka antalet donationer, speciellt gäller det normala skattebetalare som ger bidrag till medicinsk forskning, Röda Korset, Amnesty och så vidare. För dessa kan skatteavdrag ha väsentlig betydelse. De kan också i någon mån minska skattebelastningen - och de skapar knappast ett demokratiproblem.
Å andra sidan finns det nya mångmiljonärer och miljardärer som skulle kunna vara ett problem. Det gäller mycket framgångsrika entreprenörer, artister, idrottsstjärnor, kapitalister och företagsledare. Orsaker har varit skicklighet, tur och beskattning i de länder de verkat. Ett problem är makten. Donationer styrs av sitt ändamål och vinstmaximeringskravet. Marknadsekonomin är grunden. Så länge detta accepteras ser vi inga överhängande problem.
Ett större problem är att vi behöver deras pengar. Det är därför fel att klandra de förmögna för att de utnyttjar de möjligheter som finns att minska sin skatt. Är det inte bättre att inse att svenskar verksamma utanför Sverige inte nås fullt ut av det svenska skattesystemet? Se i stället positivt på "skattesmitarnas" förmåga att generera och behålla sin förmögenhet. Men låt dem samtidigt förstå att de förväntas donera sin förmögenhet till välgörande ändamål efter eget val den dag den aktiva karriären är slut. Det förutsätter dock i sin tur att de får det mottagande de förtjänar.
Det saknas med andra ord en donationskultur. Avdragsrätt för välgörande gåvor borde därför ha en pedagogisk effekt i rätt riktning.
Hans Sjögren
Göran Skogh