Svenska trupper ska, med hjälp av biståndsmedel, ha en möjlighet att hjälpa till med civila arbetsuppgifter i de områden de är stationerade. Denna slutsats drar biståndsminister Gunilla Carlsson efter sitt besök i Afghanistan. Uttalandet applåderas av företrädare för Försvarsmakten, som länge drivit på för ett utökat mandat i konflikthärdar. Senast i raden av ivriga påhejare är Bo Pellnäs, säkerhetspolitisk expert, som manar till integrerade insatser där militär och biståndsarbetare samverkar.
Gunilla Carlsson vittnar om halvfärdiga biståndsprojekt som havererat på grund av brist på pengar. Det är häpnadsväckande att biståndsministerns lösning på problemet är att slussa mer pengar till militären, i stället för att stödja de organisationer som sedan lång tid är verksamma på plats. Dessa har synnerligen god kunskap om det civila samhället och om hur biståndsverksamhet bäst bedrivs.
Militärt försvar varken är eller bör vara en del av det svenska biståndet. Det är just sammanblandningen mellan humanitärt och militärt arbete som utgör ett problem. Inte minst för hjälporganisationernas personal i fält, vars säkerhet hotas. Att, som Bo Pellnäs föreslår, inordna all verksamhet under samma "direkta operativa ledning", samtidigt som strategin går ut på att "by efter by måste vinnas och säkras" är inte svaret på detta problem utan i princip ett upphävande av humanitära principer.
Vi skulle vilja påminna om situationen i Afghanistan våren 2004 då USA-alliansen distribuerade flygblad med krav på att civilbefolkningen skulle lämna information om talibanerna i utbyte mot humanitär hjälp. På flygbladen fanns en bild av en flicka som bar en säck med vete. Avsikten var tydlig. Alliansen ville använda den humanitära hjälpen för att uppnå militära mål.
Humanitär hjälp ska ges efter behov, oavsett människors etniska tillhörighet eller politiska åsikter. Att koppla samman humanitär hjälp med militära mål underminerar grundprinciperna för det humanitära biståndet - att rädda liv här och nu. Risken är att de mest behövande inte får den hjälp de så desperat behöver, och att de som delar ut hjälpen utsätts för fara.
Det finns en grundläggande skillnad mellan försvar och bistånd. Den är enkel, men viktig. I en krissituation är försvarets främsta uppgift att skydda civilbefolkningen medan biståndets uppgift är att sörja för människors överlevnad genom att tillhandahålla grundläggande rättigheter som mat, hälso- och sjukvård och utbildning. Det kanske kan tyckas mossigt, men denna uppdelning gäller fortfarande i allra högsta grad.
Låt det svenska biståndet utformas efter behoven i vår omvärld, inte utifrån att det svenska försvaret är i desperat behov av att förnya sig för att behålla sin legitimitet.
Anneli Eriksson