Det är ofta enkelt att skriva historien baklänges, till exempel genom att se likheter mellan "lyxbegränsande lagar" under antiken och dagens konsumtionshysteri, som Carl Johan Ljungberg gör i en debattartikel här i Corren (7/1). Tyvärr säger sådana skrivningar oftast mer om historieskrivaren själv och dennes behov av att legitimera vissa värden än om en speciell epok. Skeenden är alltid mer komplexa vilket ställer enorma krav på kunskaperna om vilka idéer, materiella förutsättningar och sociala förhållanden som rådde om trovärdiga jämförelser ska kunna göras.
Det mest frapperande argument som framkommer i Ljungbergs inlägg är att vi ska sluta sätta upp pekpinnar kring konsumtion eftersom det, enligt honom, skulle finnas något slags inbyggd framstegssträvan och förbättringsiver i konsumtionen som ligger till grund för "vårt välstånd".
Konsumtion är sällan långsiktig, företagens vinstmaximeringskrav brukar inte ta hänsyn till arbetares villkor, miljöproblem eller global snedfördelning. Konsumtion styrs av en mängd faktorer (livsstil, reklam, pris) och det finns gränser för hur mycket av jordens resurser som kan exploateras utan hänsyn till framtida generationer.
Jag undrar också över vems "välstånd" Ljungberg åsyftar. Är det de miljoner barn som dagligen går till fabrikerna för att pilla ihop våra mobiltelefoner, är det Östersjöns sista fiskar, är det indianerna som tvingats flytta på grund av de livsfarliga slaggprodukter som uppstår vid uranbrytningen i Key Lake-gruvan eller är det alla de som hamnar nederst i den växande klyftan mellan fattiga och rika i världen? Vem tjänar egentligen på den tystnadens tyranni som Ljungberg förespråkar?
Det är att hålla i en väldigt skör tråd att hoppas att Ljungberg har rätt.
Per Gyberg