Osaklig skrämselpropaganda är socialdemokraten Johan Löfstrands inlägg (17/8) om trafikförsäkringen. Han påstår att trafikförsäkringen blir tusentals kronor dyrare om året till följd av regeringens planer på att efter finländsk modell låta den - inte försäkringskassan - bekosta sjukersättningen till trafikskadade.
Sanningen är att premien för en normalbilist stiger med cirka 700 kronor om året. Jobbavdraget sänker skatten för de flesta löntagare med mellan 500 och 800 kronor i månaden. Även med hänsyn till höjd a-kasseavgift blir det plus i hushållskassan.
Kommer jobbavdragets andra steg nästa år blir vinsten än större. Det gör det också lättare att ta sig ur bidragsberoende, eftersom man tjänar mer på att gå från bidrag till arbete. Får den som jobbar mer i plånboken efter skatt ökar även den egna makten över tillvaron. Det är därför rätt att sänka skatten på arbete - även om det i viss mån finansieras med avgiftshöjningar.
Löfstrand skriver att trafikskadade riskerar att komma i kläm mellan olika instanser och hotas av "segdragna civilrättsliga tvister".
Sanningen är den motsatta. I dag bollas de mellan försäkringskassan och försäkringsbolagen och det kan ta åratal innan allt är utrett. Nu ska en instans, försäkringsbolagen, sköta skaderegleringen. Just den förbättrade skaderegleringen ser många med insikt i problemen som en stor fördel. Flera motororganisationer stöder exempelvis reformen.
Löfstrand säger att trafikanterna lyfts ur det "solidariska sjukförsäkringssystemet".
Vad han inte nämner är att de i stället omfattas av en annan obligatorisk och solidariskt finansierad försäkring - trafikförsäkringen. Alla måste betala till sjukförsäkringen och alla trafikanter måste betala till trafikförsäkringen.
Hur kan det ena vara mer solidariskt än det andra?
Andreas Norlén (m)