Före rapporterna om omfattande våld i södra Kirgizistan visste få svenskar var landet ligger. Centralasien, som förutom Kirgizistan inrymmer Kazakstan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan, framstår med sina svåruttalade nationsnamn som en närmast exotisk plats. Anonymiteten bidrar till att problem med säkerhet, utveckling och mänskliga rättigheter inte får den uppmärksamhet som de förtjänar.
Efter brytningen med det forna Sovjetunionen för två decennier sedan har flera historiska etniska konflikter blossat upp på nytt i denna del av världen. Tjetjenien i grannregionen Kaukasus är förmodligen det mest kända exemplet. Våldet mot den uzbekiska minoriteten har gett även Kirgizistan och Centralasien en plats på kartan.
Tjugo år av våldsamheter visar att omvärlden i högre grad måste arbeta förebyggande för att värna mänsklig säkerhet i regionen. Händelser liknande de vi har sett under den senaste veckorna inträffade i Kirgizistan redan 1990. Historien upprepas nu med hundratals dödade, tusentals skadade och tiotusentals på flykt.
Då som nu är det uppenbart att landets regering inte klarar att skydda civilbefolkningen, särskilt den uzbekiska gruppen. Då ingrep ryska trupper för att stävja våldet. I dag finns en FN-princip som säger att stater har en skyldighet att skydda civila från övergrepp. När en enskild stat inte kan eller vill leva upp till den skyldigheten kan FN ingripa. Den möjligheten måste världsorganisationen utnyttja. Svenska FN-förbundet har krävt ett stopp för våldet, större engagemang från omvärlden och att FN:s säkerhetsråd måste aktiveras.
Humanitära kriser borde inte känna några gränser. Omvärlden och FN förbereder nu skyndsam katastrofhjälp till Kirgizistan och Uzbekistan. Sverige hör till de länder som har tillfrågats om att bidra. Däremot har svenska politiker och beslutsfattare varit märkvärdigt tystlåtna om konflikten.
Europeiska Unionen antog för tre år sedan en strategi för Centralasien. Kraven på regeringarna i området att respektera mänskliga rättigheter måste bli tydligare. Listan över brister kan göras lång: begränsade möjligheter för frivilligorganisationer, människorättsförsvarare, journalister och fria medier att verka, avsaknad av fria och transparenta allmänna val, godtyckliga fängslanden och förekomst av systematisk tortyr. Kazakstan är just nu ordförande i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. Det borde vara ett gyllene tillfälle inte minst för EU att kräva stärkta mänskliga rättigheter.
I Sverige har exiluzbeker demonstrerat för att omvärlden ska få upp ögonen för händelserna i södra Kirgizistan. Med hjälp av fotografier och ögonblicksskildringar via mobiltelefon har de försökt påkalla uppmärksamhet. Akuta hjälpinsatser, diplomatisk aktivitet och i sista hand militärt ingripande kan komma att bli nödvändigt. Framför allt krävs att omvärlden i högre grad uppmärksammar den långsiktiga utvecklingen i detta ett av världens bortglömda hörn.
Aleksander Gabelic,
ordf Svenska FN-förbundet