Ett antal lokala s-representanter med Lena Micko i spetsen har på Corren debatt (23/10) förklarat för krönikören Torbjörn Gustavsson varför Lars Ohly (v) inte får vara med när Mona Sahlin nu ska bygga upp sin rödgröna allians. Huvudargumentet är att Lars Ohly inte har accepterat det så kallade utgiftstaket, och det skulle bero på att "Ohly i grunden är tveksam" till samarbetet.
Samtidigt som Lars Ohly får kritik för att han inte accepterar det heliga utgiftstaket, så skriver socialdemokraternas ekonomiske talesperson Thomas Östros i tidningen Dagens Samhälle: vi socialdemokrater förbehåller oss rätten att i riksdagen bryta mot utgiftstaket.
Östros argument är följande: om man väljer att ha samma utgiftstak som den borgerliga regeringen (riksdagsmajoriteten) så betyder det att man har samma ambitioner för välfärden. Som bekant har vi (s) högre ambitioner.
Den argumentering som Östros använder när s i riksdagen bryter mot utgiftstaket bör rimligen kunna användas av Lars Ohly mot socialdemokraterna. Alla vet att vänsterpartiet vill ha mer av skattefinansierad välfärd än vad s vill. Om inte så skulle antagligen partiets existensberättigande gå förlorat. Alla vet även att miljöpartiet vill ha mer än s vad gäller miljösatsningar. Det har inte omöjliggjort för mp att bli accepterat som samarbetspartner.
Om man ska bygga en koalition mellan tre politiska partier så får man inte i onödan, redan vid starten, lägga fast hinder som vare sig är logiska eller rimliga.
Många av oss vanliga partimedlemmar undrar nu över vad som egentligen pågår bakom de politiska kulisserna och varför Ohly inte accepteras. De argument som Sahlin och partistyrelseledamoten Lena Micko redovisar är inte hållbar. Mona Sahlin gjorde nyligen en halv pudel och nu är frågan: får vi se hela pudeln?
Klas Thorberg