Fastighetsskatten har länge kritiserats eftersom den saknar koppling till någon verklig inkomst och därför har fått betalas med det som blivit över av lön eller pension efter alla andra skatter har dragits.
Många har också haft det tvivelaktiga nöjet att år för år se skatten stiga eftersom grannhusen sålts till allt högre priser, vilket ju inte på något sätt ökar standarden för den som bor kvar i sitt.
Det är därför utmärkt att regeringen föreslagit att fastighetsskatten i sin nuvarande form ska avskaffas redan vid årsskiftet. Tyvärr är risken stor att denna efterlängtade åtgärd förfuskas. Och att resultatet blir en halvmesyr som dels väcker stort missnöje och dels skapar nya problem på bostadsmarknaden.
Genom att utgå från att skattelättnaden ska finansieras inom bostadssektorn - ett fint sätt att säga att skattebelastningen bara ska skyfflas runt bland boendeformer och i tiden - har regeringen bundit ris för egen rygg.
Varje annan pålaga skapar nämligen nya problem. Finansiering bör i stället ske genom sänkta statliga utgifter.
Skattebetalarnas Förening har i sitt remissvar pekat på möjliga besparingar på över 16 miljarder kronor. Det rör sig om att se över bland annat de statliga myndigheterna, bidrag till folkbildning, åtgärder för biologisk mångfald och presstödet.
Den första anledningen till att inte införa nya skatter på boendet är att det är principiellt fel.
Sverige har världens hårdast beskattade befolkning. Att finansiera avskaffandet av vissa skatter genom att införa nya eller höja gamla är både orimligt och onödigt. Den grupp som betalar fastighetsskatt är dessutom redan en hårt beskattad grupp i Sverige. Den utgör två femtedelar av de svenska hushållen - men står för tre femtedelar av inkomstskatterna.
Det andra skälet är att de förslag som har förts fram om höjd kapitalvinstskatt och räntebeläggning av uppskov riskerar att allvarligt försämra rörligheten på bostadsmarknaden och därmed i förlängningen också på arbetsmarknaden.
Om en familj i dag flyttar till ett likvärdigt hus så är det skattemässigt neutralt jämfört med att bo kvar, vilket det naturligtvis bör vara. Om - vilket kan bli följden av regeringens förslag - boendekostnaderna ökar med en tusenlapp i månaden talar mycket för att det inte blir någon flytt.
Att en förändring av denna typ nästan alltid kräver kompromissande, särskilt inom en koalitionsregering, är inget konstigt.
Men det vi hoppas ska kunna undvikas är att budgetförhandlingarna fastnar i ett "fångarnas dilemma" och leder till en för alla parter långt ifrån optimal lösning.
Ibland behöver man inte göra saker svårare än vad de är.
Släpp tanken på skattehöjningar som medför mängder av tekniska komplikationer. Satsa i stället på ett rakt avskaffande av fastighetsskatten finansierat med besparingar.
Robert Gidehag
Nils Bohlin