Många borgerliga debattörer menar att kvoterad föräldraförsäkring vore fel, en inskränkning av familjers och individers frihet, men ser samtidigt det ojämna uttaget av föräldraledighet som ett problem. Detta resonemang är fulllständigt ologiskt. Om man är för friheten att inom systemet välja ser man inte det ojämna uttaget som ett problem utan just som ett uttryck för friheten att välja.
Som svuren motståndare mot kvotering, sann jämställdhetsivrare och varm tillskyndare av lika rättigheter och skyldigheter oavsett kön, vill jag dock mena att det i detta fall inte vore fel att på vad som närmast förefaller socialistiskt manér tvångskvotera. Hur kan jag försvara detta? Mycket enkelt. Att dela föräldraförsäkringen rätt av mellan föräldrarna är inte alls kvotering eller socialism, utan bara helt enkelt en individualisering.
Lika bra som det svenska föräldraförsäkringssystemet - varav 80 procent går till kvinnor - har varit för nativiteten, där vi till skillnad från andra utvecklade länder har födelseöverskott, lika dåligt har det på en avgörande punkt varit för jämställdheten. Det moment i föräldraledigheten som mest motverkar jämställdheten är möjligheten att inneha en heltidstjänst, men att kunna nedvärdera denna ända till 75 procent. Det är i dag sålunda fullt tillåtet för kvinnor att satsa deltid på jobbet, inte ta ett delat försörjningsansvar och sedan känna sig missgynnade, då det ofrånkomliga arbetsöverspill som uppstår - förutom den vanliga övertiden - när ett heltidsjobb nedgraderas till deltid, när detta merarbete på jobbet kompenseras med några hundralappar för dem som åker på det.
Nuvarande jämställdhetspolitik, byggd på att man ställer olika krav på kvinnor och män, kommer aldrig att föra oss närmare målet om ett jämställt samhälle. I ett i grunden kapitalistiskt system kommer det aldrig att hjälpa hur många jämställdhetsplaner och kvinnopotter man än förfärdigar, ty så länge det är fullt tillåtet att byta jobb och näringsfrihet råder, så kommer de som missgynnas mest i dagens system, det vill säga män, också vara de som i störst utsträckning byter jobb eller startar företag. Vad göra? Införa planekonomi fullt ut? Ja, om man är beredd att acceptera att alla blir fattigare, och att staten fördelar utbildningsplatser fullt ut - inte bara lite grann som idag - kunde det vara ett alternativ.
Det låter inte alls tilltalande, riktigt motbjudande. För att kunna komma vidare i jämställdhetsarbetet i ett fritt samhälle fungerar alltså inte den vägen. Vägen framåt i ett fritt samhälle kan inte vara någon annan än likabehandling, i föräldraförsäkringen, med barnbidraget, i utbildningssystemet och över allt annars.
En rakt av delad föräldraförsäkring, och slopad lagstadgad rätt att kunna nedprioritera heltidsjobb till deltidsjobb skulle vara mycket värdefulla reformer. Könsneutralt barnbidrag vore en ytterligare liten pusselbit.
FREDRIK LUNDELL