Redan förra sommaren skrev Försvarsmaktens strategi- och utvecklingschefer Jörgen Ericsson och Michael Moore i Svenska Dagbladet att "Sveriges första försvarslinje [finns] nu inom EU och det euroatlantiska samarbetet (...) i framtiden så finns det för svensk del inte heller något renodlat nationellt svar". De militära toppstrategernas ord är nu på väg att skrivas i sten genom den ratificering av Lissabonfördraget som regeringen önskar se den 20 november.
Den lågmälda debatten om Lissabonfördraget har hittills bara handlat om konsekvenser för arbetsrätten. Om att fördraget uttryckligen ska leda till ett gemensamt försvar för de länder som går med är så gott som okänt i Sverige. Varför? En del svenska tidningar rapporterade att många på Irland röstade nej av rädsla för en EU-armé. Man fick intrycket att det inte var något legitimt skäl, att en EU-armé bara är något hypotetiskt.
I själva verket finns redan den mycket tungt beväpnade militära Eurokåren, i dag med över 60 000 soldater. Svenska medier har av någon anledning valt att i princip inte ens nämna Eurokårens existens. Ändå är kåren inte en tillfälligt sammansatt styrka för fredsbevarande uppdrag, utan en permanent och slagkraftig formation. Den består i dag av tyska, franska, spanska, belgiska, polska och luxemburgska enheter. Kårens emblem är en stiliserad karta av EU, inklusive Sverige.
I maj i år talade Eurokårens chef inför EU-parlamentet och i juni antog samma parlament en resolution där det sägs att "EU-parlamentet föreslår att man placerar Eurokåren som en permanent styrka under EU:s ledning och uppmanar alla medlemsstater att delta i denna".
Av någon obegriplig anledning rapporterades detta inte i svenska medier. Inte heller när Angela Merkel tog bladet från munnen och sade "vi kommer att behöva röra oss mot etablerandet av en gemensam europeisk armé".
Att det finns en klar koppling mellan Lissabonfördraget och Eurokåren framgår av flera artiklar i kårens egen tidskrift, Eurocorps Magazine. Där står bland annat att läsa att "Eurokåren utgör ett verktyg för den Europeiska säkerhets- och försvarspolitiken" och att "Lissabonfördraget förutser en solidaritetsklausul och en paragraf om ett gemensamt försvar". Om fördraget sägs vidare att det introducerar "permanent och strukturerat försvarssamarbete" och att det borde innebära en större EU-roll för Eurokåren "inom en nära framtid".
Både socialdemokraterna och den borgerliga regeringen ställer sig bakom den stoppade EU-konstitutionens artikel I: 41.2 som säger att en gemensam säkerhets- och försvarspolitik inom EU "kommer att leda till ett gemensamt försvar". Lissabonfördraget innehåller exakt dessa ord. Ett ja till Lissabonfördraget innebär ett definitivt avståndstagande från den politik av alliansfrihet som Sverige inledde 1814. Ska den svenska alliansfriheten verkligen avskaffas utan debatt?
Sören Wibe