Häromdan hörde jag en som tänker själv. Han borde sättas upp på världsarvslistan. -- Jag gillar inte såna här ruter och ränder (outer å oänder), sa han, och nöp planlöst i höstens quiltade damjackor med pälsbrämad kapuschong. Han var antagligen där som smakråd och sa vad han tyckte om jackor som får höstfolk att se ut som Michelinreklam.
-- Det ska va så, sa hans fru.
Ja, det har alltid varit mycket som ska va så, men här ligger en filosofisk hund begraven. Om det verkligen ska va så, så borde det också vara så och inte bara en stund. Det finns förtryckarregimer som mer eller mindre handgripligt meddelar folk hur det ska va. Det vill inte folken, förståeligt nog.
I den mer gynnade delen av världen kan man välja och där väljer de fria fåren i skocken att ängsligt kuta i samma riktning som alla andra. Vadderade dunjackor, visst, gå runt i dom bara som en pinne i ett moln av spunnet socker och armarna rakt ut i luften, om det är så det ska va.
Det är mycket som ska va så i den värld där vi väljer själva. Snart har alla svenska tidningar samma format av universalskälet att det ska va så. Av människor som tillfrågas säger påfallande många i dagarna att det skulle vara himla bra att få plats med tidningen på frukostbordet.
Varför - efter alla dessa år - ett frukostbordsdilemma? Frukostbord?
Jag har aldrig tänkt tanken, jag har hankat mej fram i tillvaron, även med stora tidningar. Ibland har innehållet varit ett bekymmer, sällan formatet. Jag sitter mycket vid min dator, den har jag inte på frukostbordet. Ibland har det hänt att jag med mitt kreativa och laterala tänkande helt enkelt burit frukosten till datorn.
Så har jag hanterat hela min tillvaro: jag har anpassat mej lite lagom sådär som krävs för att det ska kännas bekvämt.
Och anpassningar är väl just vad som behövs, om inte annat så i den stora Unionen.
Jag läste en liten notis (i en ännu stor tidning) om Boverket som ska undersöka "hur den kommunala och regionala planeringen av landets kustområden stämmer med vad EU rekommenderar för kusterna i övriga Europa".
Än stämmer S:t Anna dåligt med Cinqueterreområdet på Italiens västkust, det har jag sett.
Men man kan bekymra sej även för inlandet: Norrland skiljer sej avsevärt från Bretagne och Bayern, bland andra. Över huvud taget är det alldeles för mycket som ännu är alldeles för olikt: det är väl skit till union som ser så olik ut, har så olika kuster och form och vikt på bär och frukt och så olika mängd sprit i så olika slags affärer.
Ska det va så? I en väl genomförd union tycker jag att alla ska va lika klädda, äta samma mat vid likartade kuster och ha lika stora tidningar. Men kalla mej inte kommunist, för guds skull!