Nu är vi där igen. Vi rekordhandlar inför julen. Vi sätter sprätt på hela lönen, för det kommer ju nya pengar nästa månad. Mönstret att konsumera upp i princip hela lönen upprepas i Sverige varje månad. Var tredje svenskt hushåll har inga besparingar alls. En majoritet av svenskarna kan inte hantera en oförutsedd utgift större än 20 000 kronor utan att ta lån eller göra en större ekonomisk uppoffring, visar statistik från finansinspektionen.
Är det nu ett problem? Vi har väl ett trygghetssystem som fungerar om vi fallerar? Jag tror att många är medvetna om att detta inte längre är självklart. Vi vet att sjukförsäkringssystemet inte i längden kan klara lika ymniga utbetalningar som förr till en befolkning där allt fler blir allt äldre. Vi vet att vi själva i högre grad måste se över våra pensionsbesparingar. Och vi vet att många av oss inte skulle klara att räntan på våra bostadslån höjdes bara ett par procent.
Det finns alltså många goda grunder till att spara. Men även om insikten finns där, finns samtidigt en tradition hos oss svenskar av se på staten som ett slags curlingförälder. Vi litar blint på att trygghetssystemet alltid omfamnar oss när det slinter. Vi har därför inte behövt förhålla oss till pengar som människor i andra länder fått göra, och är ovana vid att tänka på sparande i andra termer än för ren konsumtion, eller möjligtvis till pensionen.
I Sverige saknas en syn på sparandet som något som ger handlingsfrihet i vardagen. Få av oss skulle exempelvis komma på tanken att spara för att prova en ny utbildning, få mer fritid under en period i livet, starta företag, eller förverkliga en livsdröm. Ändå är ju förmågan att kunna påverka sin situation, att känna att man har makten över sin egen tillvaro, fundamental för att känna tillfredsställelse i livet. Och omvänt: Situationen att leva ur hand i mun skapar en maktlöshet hos många människor - som kanske till och med kompenseras med att köpa nya prylar.
Vi måste nu på allvar börja prata om denna brist på sparande. Politiker och berörda myndigheter måste våga vara tydliga med att öppet och ärligt berätta hur trygghetssystemen faktiskt kommer att se ut i framtiden och aktivt påverka människor att ta ett större eget ansvar över sin livssituation. Men det måste ske förutsättningslöst utan politiska låsningar. Fredrik Reinfeldts regering är fortfarande tillräckligt ny för att klara detta utan att riskera att hamna i defensiva försvarstal om hur situationen uppstått.
Frågan är viktig inte bara ur den enskildes perspektiv. Människor med ekonomiska marginaler vågar vara mer dynamiska, och dynamiska människor skapar ett mer dynamiskt samhälle. Det handlar alltså i förlängningen om hur vi vill forma morgondagens Sverige.
Mikael Nordberg