I en artikel i Corren 23/2 argumenterar Mariann Löfgren och Mats Johansson för att införa spårbunden trafik i Linköping. Det är bra, men tyvärr fastnar resonemanget i den föråldrade spårvagnsteknologin. Men spårvagnar är ju egentligen bara förvuxna bussar med deras nackdelar i form av väntetider, byten, stökig ombordmiljö och låg medelhastighet.
Jämfört med dagens biogasbussar kan nya system endast minska koldioxidutsläppen genom att locka över bilister. VTI har räknat fram en ökning på högst 652 dagliga resor (1,8 procent) om LinkLink körs med spårvagn i stället för buss. En ytterst marginell ökning som medför att investeringen kostar 90 kronor för varje ny resa i 40 år!
Om man i stället bygger LinkLink som spårtaxi halveras investeringen och resenärerna får dubbelt så hög medelhastighet och garanterad sittplats i egen vagn. Spårtaxi kommer därför att ge mycket större resandeökning. Kvalitetsskillnaden ökar dessutom ju större del av staden som ansluts, eftersom utbyggnad inte betyder byten. Det blir därmed möjligt att till exempel ansluta alla nya delar av Djurgården vartefter de byggs. Andra möjligheter är att koppla in Saab och flygplatsen och kanske Tornby till spårtaxinätet.
Många tror att spårtaxi ligger långt in i framtiden, men faktum är att den första kommersiella banan byggs på Heathrow just nu och att Vectus testbana i Uppsala redan är godkänd av Järnvägsstyrelsen. Många svenska och utländska städer utreder nu spårtaxi eftersom de inser att det erbjuder kostnadseffektiva transportlösningar som tilltalar resenärerna och därmed får dem att kliva ur bilarna.
I Linköping vill man i stället satsa på gammal teknik som inte löser dagens problem. Låt åtminstone spårtaxi och spårvagn jämföras på lika villkor i en framtida upphandling!
Bengt Gustafsson