Den som gjort en resa har alltid något att berätta, sägs det.
Nyss hemkommen från Bulgarien är jag förstås fylld av intryck, från ett land som jag bara känt till som "rosornas land", och ett land där huvudpersonen i Dhoroty Gilmores böcker, den fantastiska Mrs Pollifax, reste runt på krokiga vägar och lyckades kommunicera med bulgarer hon mötte.
Inte vet jag hur hon bar sig åt, för de bulgarer jag mötte pratade, med ett fåtal undantag, inget annat än bulgariska. Ändå var jag på en badort, en riktig turistfälla där mega- hotellen vuxit upp som svampar ur jorden längs en halvmåneformad strand.
Förutom bad i Svarta havet och hotellpoolen fanns inget annat än shopping att fördriva tiden med. Och badade gjorde vi, och shoppade gjorde vi.
Nåja, vi begav oss också ut på en rundtur och fick se den berömda katedralen i Varna men missade den berömda så kallade stenskogen, eftersom busschauffören inte hittade infarten till den.
Turens mest minnesvärda upplevelser var ändå att se de små byarna längs vägen. Eftersom jag gjort andra resor i europeiska östliga stater blev jag inte överraskad utan mer beklämd när jag såg de små illa underhållna husen ute på landsbygden och trädgårdarna, som hade ytterst liten plats för rosor men av nödvändighet desto mer utrymme för grönsaker och rotfrukter avsedda att mätta hungriga magar i fortfarande fattiga hem.
Överallt bredde fälten ut sig, någ-ra odlade men fler i träda.
Bulgarien är ett av de sorgliga minnesmärken som kommunismen lämnat efter sig. I mitten på 1940-talet tvingades bönderna lämna ifrån sig sina jordlappar och ingå i kollektiv, som gav dem knapp egen utdelning.
När kommuniststyret tog slut kring 1990 fick bönderna tillbaka sin mark, men hade varken maskiner eller startkapital att återuppta jordbruket, en gång den verkligt stora näringen i landet.
Och nu satsar alltså Bulgarien på turism. En lång kust mot Svarta havet är en utmärkt förutsättning för att locka sol- och badsugna turister. De jämförelsevis låga priserna är ett annat utmärkt försäljningsargument när resebyråer marknadsför Bulgarien.
Resebyrån vi anlitade hade funnits på "vår" badort i 15 år, vilket betyder att turismen varit igång åtminstone så länge. Turismen skulle mycket väl kunna kompensera det tynande jordbruket som en av landets bärande näringar.
Ändå var det både si och så med kontakterna mellan servicefolket och besökarna. Språkförbistringen förhindrade kommunikationerna.
Det är sorgligt att inte kunna berätta något om bulgarernas liv och tankar. Jag var oerhört nyfiken på hur deras vardag såg ut, vilka förhoppningar de hade inför framtiden. Vad drömde hon om, flickan som satt mitt emot mig en hel timme och gav mig manikyr? Och hur gestaltade sig fritiden för vår hotellstäderska? Det fick jag aldrig veta.
Eftersom bulgariska tidningar fyllde sina spalter med kyrilliska bokstäver var det också omöjligt att den vägen informera sig om vad som försiggick i landet.
Liksom i de flesta andra före detta öststater saknade servicepersonalen på många ställen den artighet och älskvärdhet, som de verkligen kunde ha haft bruk för, om de hyste en uppriktig önskan om att turisterna skulle återvända, eller rekommendera resmålet åt andra.
Nu har Bulgarien fått klartecken för att förhandla om medlemskap i EU. Kanske blir det en sporre för de bulgariska turistorternas servicefolk att börja plugga språk och bli mer kontinentala i bemötandet av utländska besökare.