Det finns många goda skäl att utveckla tågtrafiken på Stångådalsbanan, järnvägslinjen Linköping - Kisa - Vimmerby - Kalmar. Inför nästa upphandling av trafiken behöver berörda beslutsfattare komma till klarhet om hur trafiken ska läggas upp under den närmaste framtiden, konkret 2014 - 2020. I det längre perspektivet behöver Stångådalsbanan tänkas in i det trafikupplägg i hela sydöstra Sverige som Ostlänken kommer att ge anledning till när den är byggd.
Man kan enkelt säga att Stångådalsbanan i det långa loppet har betydelse dels för den interregionala trafiken mellan sydöstra Götaland å ena sidan och Mellansverige och Stockholm å den andra, dels för den lokala persontrafiken kring Linköping respektive Kalmar, dels för godstrafiken i norra Kalmar län och södra Östergötland. Jag menar för egen del att det finns all anledning att utveckla banan för all denna trafik.
När Ostlänken är klar kommer interregional trafik mot Stockholm att vara mycket intressant för människorna i Kalmar, Oskarshamn, Hultsfred, Vimmerby, Kisa och Rimforsa, inte minst om trafiken bedrivs med bekväma och snabba fordon. För det dagliga pendlandet mot framför allt Linköping och Kalmar betyder tät, pålitlig och gärna också bekväm tågtrafik att människor gärna arbetar eller studerar på annan plats än sin bostadsort - vilket i sin tur är en förutsättning för att orter som Kisa, Rimforsa, Bestorp, Brokind och Sturefors ska utvecklas och utvecklas också i framtiden. Det är en realistisk tanke att sådana tåg kan rulla redan i nästa upphandlingsperiod, alltså från 2014.
Godstrafik på järnväg kommer av både miljö- och energispararskäl att bli allt mer nödvändig. Tillgång till spår blir därför livsviktig för industri och näringsliv i kommuner som Kinda, Vimmerby, Hultsfred, Oskarshamn och Mönsterås.
Stångådalsbanan är i förhållandevis gott skick. Den behöver förstås underhållas. I det långa loppet behöver den också uppgraderas med fler mötesstationer, skarvfritt spår, fjärrstyrning av signaler och elektrifiering. Sådant låter sig inte göras i en handvändning, utan tar tid och kräver både målmedvetenhet och uthållighet.
Båda när det gäller banan och när det gäller trafiken på den är många beslutsfattare på olika nivåer inblandade. Vi andra kan uppmuntra dem och stimulera dem, i stort som i smått, så att en dag, inom en inte alltför avlägsen framtid, man kan bo i Bestorp eller Kisa och veta att en gång i timmen går det en pendel till Linköping. Eller att man varannan timme kan kliva på ett bekvämt interregionalt tåg i Vimmerby eller Rimforsa och ett par timmar senare kliva av på Stockholm C eller Arlanda. Eller att man kan få se ett godståg från sågen i Kisa eller husfabriken i Gullringen glida förbi.
NIKLAS ADELL ORDFÖRANDE I FÖRENINGEN STÅNGÅDALSBANANS VÄNNER