Debatt: Statsskulden inget farligt spöke

"Den som står i skuld är inte fri". Det är Göran Perssons ord rörande den svenska statsskulden. Hans åsikt delas av en stor majoritet av världens politiker och ekonomer och inte minst av medborgarna. Det har alltid varit ett gångbart politiskt argument att skylla på skulden, när något skall genomföras. Man spelar på de enskilda människornas rädsla för att bli skuldsatta. Denna rädsla har inneburit att statsskulden i århundraden har varit ett högst användbart politiskt och ekonomiskt spöke. Men i själva verket kan det betvivlas om det alls finns något spöke. En rad faktorer pekar på att det finns ett antal grundläggande missuppfattningar rörande såväl den svenska statsskulden som alla andras. Vad värre är: dessa har gång efter annan lett till katastrofala missgrepp

Den svenska regeringen är tydligen spökrädd eller kanske snarare låtsas vara det. Av ideologiska skäl vill man avveckla så mycket som möjligt av statligt ägande. Pengarna man får in skall användas till att bekämpa spöket, det vill säga amortera statsskulden.

Till att börja med har 6 procent av Telia sålts. Genom oskicklighet har statens inkomster på grund av denna försäljning minskats med en och en halv miljard per år samtidigt som dess nettotillgångar blivit åtskilliga fler miljarder mindre. Hänvisningen till att man måste amortera av på statsskulden håller inte.

Detta spöke är i Sveriges fall knappast värre än Lilla spöket Laban. Ett högst trevligt och hjälpsamt spöke, en räddare i nöden och en hjälpare i vardagen. Det mesta pekar på att den svenska statsskulden liksom huvuddelen av den rika världens är verkligt fiffiga och angelägna inrättningar. Att som världens politiker samfällt tala skit om sina statsskulder är ungefär som att skjuta sig i foten. Olika stater har under historiens gång gjort försök att avveckla statsskulderna. Resultatet har nästan alltid varit verkligt dåligt. Ett skäl till det har varit att skulden i sig - statspapper och statsobligationer - har varit det ekonomiska systemets fundament.

Vi medborgare har lånat ut pengar till staten vilket höjer dess legitimitet. Vi "äger" inte bara staten såsom medborgare, vi har också ett starkt intresse av att vår gemensamma sfär är välskött genom att vi anförtror den vårt sparande, våra pensionspengar. När man försöker skrämma oss med att en allt större andel av våra skatter går till räntorna på statsskulden betyder det inget annat än att vi får tillbaka en del av skatterna i form av räntor. Big deal! Men invänder någon: en del av skulden är ju placerad i utlandet. Sant, men eftersom vi äger än mer utomlands än vad vi är skyldiga kan vi bortse från det.

En fortsatt utförsäljning i den omfattning som man hittills talat om - cirka 200 miljarder - kan visa sig vara riskabel. Inte minst då överskottet i statens finanser för närvarande är enormt.

Problemet är att nästan alla politiker i världen tidigare har nöjt sig med att tala skit om statsskulden, att använda den som ett politiskt slagträ när det passar. Men när det kommit till kritan har de trots allt insett att den är och kan vara en resurs. Mycket prat och lite verkstad har varit mottot.

Men det regeringen hittills sagt tyder på det motsatta. Innan man går vidare med nya försök att avyttra statsegendom bör frågan ställas vad de frigjorda resurserna skall användas till. Statsskulden är med största sannolikhet inte något ekonomiskt svart hål som man ostraffat kan skyffla in hur mycket pengar som helst i. Att använda skulden för att utjämna konjunkturellt betingade svängningar i statens inkomster är naturligtvis i sin ordning. Men att ha som målsättning att avveckla den är något helt annat. Annan användning i stället för långsiktig amortering - upprustning av infrastruktur, OS-satsningar eller vad som helst - är förmodligen att föredra.

Jan Lindegren