EU-ländernas nationella självständighet, maktfördelningen inom EU och viljan
att ta in nya medlemmar hänger på hur rösterna i ministerrådet fördelas
mellan medlemsländerna. Den frågan avgörs i praktiken vid EU:s toppmöte nu i
veckan. Alla angriper Polen för att landet inte accepterar det förslag till
dubbla majoriteter som EU:s politiska etablissemang vill driva igenom. Detta
är absurt. Jämfört med nuläget förlorar Polen inflytande genom sitt eget
förslag, medan små och medelstora länder vinner.
Vi uppmanar den svenska och danska regeringen att stödja Polen i stället för
att kritisera landet. Polen föreslår ett system som innebär att varje land
får det antal röster som svarar mot kvadratroten ur dess folkmängd i
miljoner. Det systemet skulle ge Tyskland 9 röster, Polen 6, Sverige 3 och
Danmark 2.
Sverige har idag en tredjedel av Tysklands röststyrka och Danmark en
fjärdedel. Det författningsförslag med s k dubbla majoriteter som nu
diskuteras innebär att Sverige bara får en tiondel och Danmark en
femtondedel. Varför angriper då de svenska och danska statsministrarna
Polen, vars förslag gynnar oss mycket mera än dem själva?
Låter kvadratrotsmetoden udda? Men den svenska regeringen föreslog just
denna lösning inför Nicemötet för sju år sedan. Eftersom EU är en union
mellan både stater och folk kan röstfördelningen inte bara gå på
folkmängden. Det skulle innebära att folk som danskar och svenskar som har
levt i självständiga länder i mer än ett årtusende genom ett enkelt
handgrepp i veckan reduceras till lydstater i det nya Europa.
Med författningsförslaget blir det också stopp för att utvidga EU med
folkrika länder. Vem tror att Turkiet eller Ukraina kommer att erbjudas
medlemskap när detta medför ett så stort politiskt inflytande. Det påstås
att de nya röstreglerna är till för att underlätta EU:s utvidgning. Men det
är tvärtom. De sätter stopp för utvidgning med folkrika nationer.
Förslaget om dubbla majoriteter ger makten till de stora länderna i EU,
eftersom två av dem kan blockera alla beslut med hjälp av bara två länder
till. Kommissionen kommer då alltid att börja med att fråga de stora
länderna, innan den lägger fram ett lagförslag. De små länderna kommer inte
att tillfrågas, eftersom de kan köras över.
Därmed är det slut med den konsensuskultur som har vuxit fram i EU under ett
halvsekel. Och eftersom systemet är mycket svårbegripligt, försvåras den
politiska debatten. Det polska förslaget är mindre omvälvande och mera
begripligt. Kanske vore det ännu bättre med en röst för varje land och krav
på att 75 procent av länderna och en majoritet i parlamentet står bakom
varje lagförslag. Men nu finns bara det polska som alternativ.
Junilistan i Sverige och JuniBevaegelsen i Danmark är inte motståndare till
våra länders medlemskap i EU, men vi vill ha ett EU som präglas av öppenhet,
närhet och demokrati. Vi vill begränsa EU:s makt och satsa på gemensamma
minimiregler i stället för total harmonisering uppifrån. Vi är för ett
smalare och mera demokratiskt EU. Då får inte makten koncentreras till en
liten grupp stora länder. Vi vill inte ha ett direktorat några få stora
länder som styr EU:s ekonomiska politik, utrikespolitik och socialpolitik.
Frankrike har tidigare föreslagit detta, men det får absolut inte
förverkligas.
Och vi vill framför allt att svenskar och danskar liksom alla andra folk i
EU skall få avgöra i folkomröstning om de vill ha den författning som den
europeiska makteliten nu myglar fram i hemlighet. Statsministrarnas mål är
att undgå folkomröstningar. Om de satte demokratin i centrum, skulle de
arbeta fram ett förslag som de tror att de europeiska folken skulle godkänna
i folkomröstning.
Jens-Peter Bonde
Nils Lundgren