Debattartikeln "Logistisk kullerbytta om Linköpings samarbete med Norrköping" (Corren 30/3) är intressantare än den kan verka vid första påseendet.
Kommunalråden Paul Lindvall och Lena Micko och Linköpings näringslivschef Magnus Petersson erkänner indirekt att de sade nej till ett samarbete med Norrköping om att bilda en logistikregion i början av 2000-talet. Vid det laget hade den framgångsrika logistikutvecklingen i Norrköping knappt börjat och samarbetet med Linköping sågs som mycket viktigt för att regionen skulle kunna hävda sig i den hårda konkurrensen.
Redan 2001 sade professor Mats Abrahamsson i Corren att Linköping borde samarbeta med Norrköping och att det skulle kunna leda till en stark logistikregion med många nya arbetstillfällen. Abrahamsson är ledande expert på logistikfrågor i Norden.
"När Linköping drog sig ur fanns det inte längre underlag för en stor satsning", sade Abrahamsson när jag intervjuade honom inför artikeln om Norrköpings logistiksuccé i Affärsliv i Östergötland, som kommunalråden och näringslivschefen vänder sig emot. Man var tvungen att jobba med nätverkande på en resurssnål nivå.
Jag skriver inte att Linköping motverkat Norrköpings satsning, som debattörerna påstår. Däremot precis det samma som de själva skriver, att Linköping prioriterade andra satsningar.
Lindvall, Micko och Petersson beskriver hur Linköping utvecklats sedan man sade nej till samarbete. Det intressanta är beskrivningen av Norrköping och Linköping som två planeter så gott som utan beröringspunkter. Vad som sedan hänt är att satsningen i Norrköping blivit en succé och redan skapat ett par tusen jobb.
Det verkar vara det som stör skribenterna, som försvarar sig med att man nu är på väg mot en gemensam satsning med Norrköping.
Att det stör understryks av att de så undanskymt avslöjar en stor satsning som rimligen borde presenterats gemensamt med Norrköping.
Janne Stenström