Landshövding Björn Eriksson och professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud skrev nyligen gemensamt en debattartikel i DN under rubriken "Heltäckande DNA-register inget hot mot integriteten". De menar att ett DNA-register som bara omfattar skurkar är integritetskränkande, däremot om vi alla registreras föreligger ingen diskriminering. Integritetsaspekten spelar i denna avvägning ingen roll. Det helt avgörande är att få fast alla slags brottslingar, från lägenhetstjuvar till seriemördare.
Eriksson har ett förflutet som rikspolischef och Leijonhufvud är journalisthustru. Eriksson vill väl reparera polisens usla rykte som en inkompetent byråkrati genom att den förhoppningsvis får fast några banditer som annars gått fria. Och Leijonhufvud har väl fått inspiration vid frukostbordet, för vi journalister blir andfådda av blotta tanken på att helt oväntat få ett nytt fantastiskt verksamhetsfält serverat på en bricka: varje medborgares medfödda egenskaper i detalj.
Corren kommer att i lördagsbilagen kunna bjuda på "Veckans DNA-profil". En höjdare blir när vi presenterar Linköpings Don Juan, Pelle Trofé, 48, som visar sig ha 18 barn med 18 kvinnor förutom sina två i äktenskapet. Vilken läsning blir det inte när de 18 telningarna intervjuas under rubriken "Det hade vi ingen aaaning om!" Eller när vi rapporterar att 512 östgötar kommer att bli blinda på grund av glaukom inom tio år: "Vi har hela listan!" Det är garanterad läsning det.
Självfallet - får man förmoda - är meningen inte att DNA-registret ska bli offentligt, men medierna kommer naturligtvis inte ha någon svårighet att skaffa sig direkta kanaler in till den nya DNA-myndighetens hundratals tjänstemän. Det vore ju skräp av oss annars. Vi kommer att ta reda på det vi vill ta reda på och det är inte lite.
Jaha, men det här drabbar ju ingen hederlig, kan man resonera. Har man inget att dölja så är det okej med registrering, skummisarna får skylla sig själva. För min del har jag massor att dölja och det delar jag säkert med 95 procent av mänskligheten. Landshövdingen och juristprofessorn är att gratulera till sin totala genomskinlighet, men det betyder också att de inte kan sätta sig in vanliga bräckliga människors halvtaskiga natur.
Inte minst vill jag skydda mig mot den information som mitt DNA kan berätta om bristerna i min arvsmassa. Jag vill inte heller veta om genetiskt styrda konstigheter drabbar mina närmaste innan jag själv är död. Men det är klart, som journalist är jag lycklig över att kunna kartlägga makthavarnas hemligaste egenskaper. Och Skandiadirektörerna får riklig tröst i sitt elände: Livförsäkringsbranschen gör en storvinst när den vägrar alla med kommande skavanker och förtidig död att försäkra sig.
"Storebror ser dig" är ett gammalt uttryck som tyvärr blir alltmer aktuellt. Madeleine Leijonhufvud kommenterade det själv i SvD häromdan med orden: "Kvinnor och barn vill inget hellre än att Storebror ska se när vi hotas av faror av olika slag." Just då ja, det gäller säkert stora starka män också. Men goda intentioner kan leda vart som helst om man inte tänker efter före. Vägen till helvetet är som bekant stenlagd med goda föresatser.
Övervakningen av den enskilde blir alltmer heltäckande och närgången. Rör jag mig på stan och uträttar normala ärenden och ringer ett par samtal kan jag redan nu kartläggas i efterhand närapå minut för minut via övervakningskameror, kontokort och mobilspårning. Ju mer aggressiv Storebror blir, desto mer misstror vi honom och desto osäkrare - inte säkrare - upplever vi närmiljön. Att utvecklingen är på väg käpprätt åt fel håll kan jag inte vara den ende att tro.
Men brottsutvecklingen då? Tja, man kunde ju låta poliserna vara poliser och inte sin egen kontorspersonal. Man kunde låta dem bekämpa brottsligheten i stället för att bevaka fotbollsmatcher. Man kunde kanske rent av anställa några till om de trots detta skulle visa sig vara för få.