Den svenska alkoholdebatten måste för kontinentens européer te sig märklig. De har aldrig funderat särskilt mycket över de frågor som engagerar oss så djupt. Frågorna är som bekant tvenne: hälsoeffekten och priset.
De båda frågorna utgår från en fördemokratisk kultur. Nästan alla länder som länge haft allmän rösträtt och bejakar de mänskliga rättigheterna, definierade av FN, har lämnat det gamla tänkandet som utgår från en uppdelning av människor mellan styrande och styrda. Men i Sverige lever synsättet kvar. Dess tydligaste uttryck är fixeringen vid jämlikhet. Den hålls levande och får ständig näring av det faktum att begreppet är så snävt definierat hos oss. Jämlikhet gäller enbart mellan individer, inte mellan medborgare och offentlig makt. Statens överhöghet står utom diskussion. Alkoholfrågan visar hur auktoritär nationen Sverige är.
Den offentliga makten - i den inbegriper jag regering, riksdag och myndigheter, alltså också den politiska oppositionen - anser sig ha ett föräldraansvar gentemot medborgaren. Anser den att du och jag inte ska nyttja alkohol så ska den förbjudas. Är det praktiskt omöjligt att göra det ska den åtminstone göras så svårtillgänglig som möjlig. Vi enskilda människor anses inte kompetenta att själva avgöra vad som är bra för oss. Vi förstår inte. Super vi inte ihjäl oss själva så föds i varje fall våra barn som idioter - ett populärt argument i dessa dagar.
Det här var inget problem när Sverige var ett land med strängt bevakade gränser. Men under stor vånda tvingades staten öppna dem och nu fungerar inte kontrollerna bra. Det har blivit betydligt svårare för översåtarna att diktera sina villkor för undersåtarna. Till exempel när det gäller hur många centiliter öl, vin och sprit vi får dricka på fredag kväll.
Fram till i år fungerade ransoneringen hjälpligt med hjälp av prisinstrumentet.. Men i och med den fria införseln försvann möjligheten att tvinga de fattigaste till helnykterism eller svarthandel. Det spelar ingen roll längre vad statsmakten tycker och gör, medborgarna rycker på axlarna och gör som de vill.
Frustrationen i den styrande klassen är oerhörd. Den har i flera år skjutit vanmakten ifrån sig och nu vet den inte vad den ska ta sig till. Sänka spritskatten? Men hur rimmar det med att starkspriten alltid varit det stora problemet? Sänka öl- och vinskatten i stället? Eller både och? Eller göra ingenting eller återgå till gamla tider och trotsa EU rakt av?
Att alkoholen varit en sådan succé för staten beror inte bara på att den passar utmärkt till förmyndartänkande utan också till beskattning. Visst är det häftigt att kunna diktera allting från diskbänkens höjd till förbud mot mobiltelefon på fängelsernas säkerhetsavdelningar, men det ger inga pengar till statskassan. Skatter på hundratals eller tusentals procent gör det däremot. Dessa ockerinkomster försvinner nu i rask takt.
De extrema skatterna i Sverige - dit hör också arvs- och förmögenhetsskatterna, samt skattetrycket som sådant -- minskar skattebasen när den flyttar utomlands. Statsfinanserna gröps ur och vi blir alla fattigare. När de nya EU-medlemmarna integreras i en gemensam europeisk arbetsmarknad accelererar utvecklingen. De svenska lönerna netto är inte höga men tillsammans med löneskatter och sociala avgifter kan svenska företag inte konkurrera. För att inte slå igen förlägger företagen produktionen till länder med behagligare skatteklimat.
Om staten inte sänker skatten på förvärvsarbete går det som med alkoholen. Köp och försäljning förläggs utomlands - privat internethandel är en tidsfråga - och bryggerierna i Sverige läggs ner. Vem har glädje av det? Det är svårt att se något svenskt intresse i det. Men i grannländerna öppnar man stora famnen.