Eftersom misstroendet mot Bush är så stort, finns det i Europa en vilja att tolka Kerrys utrikespolitiska hållning som radikalt annorlunda än Bushs och mycket mer i linje med det som Europa önskar att USA:s utrikespolitik ska går ut på.
Hur vill då Europa att USA:s utrikespolitik ska se ut? Någon skulle kanske invända att det inte finns ett Europa utan ett antal länder, med olikartad inställning i en mängd frågor, men beträffande USA:s utrikespolitik har de flesta länder inom EU, kanske med undantag för Storbritannien, tämligen snarlika uppfattningar. Och de går ut på att USA skall agera mera multilateralt, mera inom FN-systemet, förlita sig mindre på militära medel och mera på förebyggande åtgärder och på diplomati.
I ett perspektiv av makt, ser det inte ut som att Europa under överskådlig tid, fram till år 2050 som prognoserna går, kan ta upp kampen med USA om en roll i världspolitiken. Det handlar ytterst om folkmängd och om ekonomisk kapacitet.
Befolkningstillväxten i USA är så mycket högre än den i Europa, att även i de mer blygsamma prognoserna kommer USA och Europas befolkningar att vara ungefär lika stora om 40 år. Men viktigare är att USA:s befolkning kommer att fortsätta att vara lika ung som den är idag. Medianåldern i USA är idag cirka 36 år och håller sig kring 36 de kommande fyra decennierna. Samtidigt kommer Europas medianålder, som i dag är 38, att fram till 2050 ha stigit till 53. Försörjningsbördan för Europa kommer att öka drastiskt.
I dag spenderar USA dubbelt så mycket på sin krigsmakt som de 25 EU-medlemmarna tillsammans. Inte ens i de vildaste Eurofederalistiska fantasier finns prognosen att EU skall kunna uppbåda viljan att komma upp i samma militära styrka som USA. Den ökande försörjningsbördan gör inte uppgiften lättare vare sig i ett politiskt eller ekonomiskt perspektiv.
Det är därför ingen slump att större europeiska stater som Tyskland, Frankrike och Spanien, samt en samling av mindre länder som bl a Sverige tycker som de gör. Det beror inte på att de är mer "fredsälskande" än USA, utan att på dessa länder inte förmår att uppbringa samma slags maktmedel som USA. Deras inflytande i världspolitiken går via deras möjligheter att lägga restriktioner på USA:s agerande genom att binda upp USA till FN-systemet och till en multilateralism, som i praktiken innebär att USA skall ta större hänsyn till vad europeiska länder tycker.
På amerikanskt håll är skepsisen stor. Europa vill inte betala vad orkestern kostar, men vill gärna bestämma över dess repertoar och dessutom också hålla i taktpinnen.
Madeleine Albright, utrikesminister hos förre presidenten Bill Clinton, supporter av Kerry och en argsint kritiker av den nuvarande presidenten, har sagt att USA kommer att "agera multilateralt när vi kan, och unilateralt när vi måste". Hennes kritik är snarlik Kerrys. Den går ut på att Bush har agerat unilateralt när han skulle ha kunnat agera multilateralt. Kerry var visserligen mot Irak-interventionen, men förordar inget tillbakadragande, utan att dra in fler i det amerikanska engagemanget. Oenigheten rör sig alltså inte om grundinställningen eller ens om metoden, utan mera om hur snar man skall vara med att agera på egen hand och hur mycket.
USA är och förblir en ekonomisk och militär världsmakt. En världsmakt som anser sig vara hotad och som är engagerad i spektakulära nationsbyggnadsprojekt med oviss utgång - Afghanistan och Irak. Och USA:s makt kommer att själviskt användas för att gynna USA:s intressen. Och oavsett vem som blir president kommer den personen att vara begåvad nog att begripa, att de europeiska kraven på amerikansk osjälviskhet inte heller är så osjälviska.