Vi kan förstå att Eva Joelsson (Corren 14 nov) vill att Linköping och Norrköping skall både konkurrera och samarbeta för att Fjärde storstadsregionen skall utvecklas. Vi kan också förstå att Mattias Ottosson och Norrköpings kommunledning ogillar flygplatsutredningens förslag att dra in statsbidraget till Kungsängens flygplats (flygtorget.se 2007-10-08) "man kan inte stödja två flygplatser som ligger så nära varandra". Det är kommunalpolitikernas uppgift att verka för sin kommun och sin region.
Men vi håller inte med om deras slutsatser av följande skäl:
1. Konkurrensen mellan Kungsängens flygplats och Linköping City Airport sker med våra skattepengar. Om man skulle ta bort både statliga och kommunala bidrag skulle båda gå i konkurs direkt vad gäller civil trafik.
2. Att Fjärde storstadsregionen skulle behöva två flygplatser för att de etablerade storstäderna har detta i sin närhet beror på vilket trafikunderlag man har och vilken flygtrafik man har:
Stockholmsregionen 22 miljoner passagerare, tre flygplatser
Göteborgsregionen 5 miljoner passagerare, två flygplatser
Öresundsregionen 23 miljoner passagerare, två flygplatser
Fjärde storstadsregionen 150 000 passagerare, två flygplatser
Ronneby/Kallinge flygplats 200 000 passagerare (150 000 invånare i Blekinge)!
Flera fakta behövs inte för att man skall kunna konstatera att det räcker med en reguljär utrikesflygplats i Fjärde storstadsregionen. Det tyngsta argumentet är att man skulle få bättre tidtabeller och bekvämare flygplan till Köpenhamn och någon eller några ytterligare utrikesdestinationer som KLMs nya linje Linköping-Amsterdam i vår om man koncentrerade trafiken till en flygplats.
På längre sikt är det en uppenbar risk att vi blir helt utan reguljär utrikesflygplats om man inte kan koncentrera trafiken på en. Skavsta och Arlanda är hoten mot Kungsängen, som ju dessutom ser ut att gå miste om statsbidraget.
Ett tydligare underlag för politikernas ställningstagande till flygplatssubventionerna skulle vi få om man gör en samhällsekonomisk kostnads-/nyttokalkyl för de olika alternativen. Det finns nationalekonomer vid LiU som kan göra detta till en mycket låg kostnad i förhållande till vad subventionerna kostar kommunerna.
Rimligt vore att kommunernas invånare får veta subventionernas storlek och samhällsnytta så man kan fundera över vad man i stället skulle kunna använda miljonerna till.
Ove Brandes
Reinhold Castensson