Idag är studietiden för många relaterad till ångest och svåra stressymtom, snarare än till utmaningar, engagemang och glädje. Media visar ofta upp en bild av lustfyllda arrangemang och att livet som student är den bästa tiden i livet. För många stämmer den bilden, men för en oroväckande stor andel av studenterna är avståndet till de lyckofyllda åren milslångt.
Bland studenterna märks en utbredd oro för framtiden, en osäkerhet att inte veta om utbildningen överhuvudtaget kommer att leda till jobb. Universitetet måste ta sitt ansvar genom att erbjuda alla grundutbildningsstudenter arbetslivsanknytning och praktik i utbildningen och göra noggranna arbetsmarknadsundersökningar innan nya utbildningsprogram startas.
Studenterna vid Linköpings universitet har ofta flyttat från en annan ort och många ingår i stora studentgrupper. Därför kan det vara svårt att hitta nya sociala kontaktnät, kontaktnät som skulle kunna utgöra det viktiga stödet som behövs när kraven blir för höga. När kontaktnäten saknas måste stödet erbjudas på andra sätt. Linköpings universitet måste ta fram en samlad retentionsplan, med konkreta åtgärder för att bygga upp stödfunktioner runt studenterna. Sjukvården måste ta fram unika lösningar för att bemöta studenternas behov.
Vi önskar att vi hade en färdig lösning att presentera, en lösning som skulle få oss och våra studiekamrater att klara sig igenom utbildningen utan att drabbas av depression och ångest. Utan hjälp kommer vi inte att hitta lösningen. Studenters psykiska ohälsa är verklighet för oss, och nu vill vi att fler erkänner problemet och tar initiativ till åtgärder.
Vi vill se en strukturerad samverkan mellan Linköping och Norrköpings kommuner, Östergötlands landsting och Linköpings universitet där studenters psykosociala situation lyfts fram ur mörkret.
SARA BERGQVIST, Consensus
JOHAN MIDBJER, LinTek
MARINA SANDGREN, StuFF