Eva-Lis Preis med flera skriver i Corren (12/10) om universiteten och arbetsmarknaden. Artikeln är schablonartad, för att inte säga fördomsfull, och man bemödar sig inte att ta reda på hur det faktiskt förhåller sig.
Hade man gjort det, hade man vetat att Linköpings universitet är klart störst i landet när det gäller kvalificerad professionsutbildning.
Då hade man vetat att vi vid LiU alltid fört en nära dialog med näringslivet vid utveckling av nya utbildningar och att de finns med i de nämnder som leder våra program.
Då hade man också vetat att i Högskoleverkets undersökningar av etablering på arbetsmarknaden så har LiU regelbundet kommit ut i topp bland de stora universiteten. Vi spelar i en annan division, med annan rekrytering, andra utbildningar och delvis ett annat uppdrag, än de mindre högskolorna.
Hade man läst tidningen Dagens Teknik denna vecka så hade man också lärt sig att LiU ger den som läser en civilingenjörsutbildning de klart bästa oddsen för en riktigt hög lön.
Vi har vid LiU aldrig sett någon motsättning mellan en utbildning som ger förutsättningar för individuell utveckling, bildning och gör studenten konkurrenskraftig på en globaliserad arbetsmarknad. Andelen som har relevant jobb ett år efter studierna är också ett av de strategiska styrtal som vi följer upp varje utbildning med.
Samtidigt ska man komma ihåg att vår verkliga utmaning inte är dagens arbetsmarknad. De studenter som började läsa i höst är klara om fem år, de ska vara yrkesverksamma i 40 år och byta jobb mer än en gång. Backa 45 år i tankarna och fundera på den arbetsmarknad vi hade då.
Desto mer glädjande är att när vi frågar våra tidigare studenter så säger 93 procent att den utbildning de fick är relevant för deras nuvarande yrkesverksamhet.
Lars Holberg