Det Robert Gidehag och Nils Bohlin (30/11) kallar värnskatt är den extra statliga inkomstskatten på 5 procent för månadslöner över 40 700 kr. Värnskattens vara eller inte vara avser jag inte bemöta här, däremot vill jag kommentera det svaga sambandet mellan inkomstskillnader och utbildningsvilja samt artikelförfattarnas brist på koppling till arbetskraftsbehov.
Trots att det totalt sett finns många fler arbetslösa än det finns lediga arbeten råder brist på viss arbetskraft. Enligt AMS är det störst brist på VVS-montörer och NC/CNC-operatörer. Inom i stort sett samtliga branscher inom det privata näringslivet är det större brist på arbetskraft med yrkeserfarenhet än på utbildad arbetskraft.
Det råder ingen brist på naturvetare, tvärtom, däremot på förskollärare, fritidspedagoger, läkare, tandläkare och ingenjörer. Högskoleverket rapporterar att det kan bli brist på högskoleingenjörer på grund av kommande pensionsavgångar. Detta kommer automatiskt att leda till högre löner för denna eftertraktade grupp. Vad gäller förskollärare och fritidspedagoger behöver dessa låglöneyrken göras attraktivare, bland annat genom att lönerna höjs. Läkar- och tandläkarutbildningarna har lätt att rekrytera studenter. Där är det antalet utbildningsplatser som är den begränsande faktorn, inte lönerna.
Lönenivåerna beror i viss mån på traditioner. Exempelvis har kvinnor generellt lägre löner än män. Sedan påverkas löneökningar till stor del av arbetskraftsefterfrågan. Utbildningsansträngningar premieras redan med relativt sett högre löner. Förväntad lön kan ha betydelse för studieval om studierna leder till traditionella låglöneyrken. Det finns dock andra incitament som styr en människas yrkesval, till exempel möjligheten att få ett arbete som passar ens personlighet eller att få ett arbete överhuvudtaget.
Anneli Pedersen Brandt