Den helt övervägande delen av de asylsökande som tar sig hit från muslimska länder vill göra rätt för sig, skaffa ett arbete och kunna försörja sig så fort som möjligt. Jag är övertygad om det. De kommer inte hit för att självmordsbomba eller lägga ut vägminor. Tvärtom har många flytt hit för att slippa sådana hemskheter. Eller för att undgå religiös fanatism och annat förtryck.
Flyktingarna har lärt sig att här råder demokrati och ett fungerande rättssystem. Och givetvis även social välfärd, som man är beredd att betala till så gott man kan. Som vi gamla svenskar.
För att få stanna här måste man kunna uppvisa ett personligt skyddsbehov. Migrationsverket följer här sannerligen mycket konsekvent svensk lag.
Men det här med moskéer och minareter då! Och krav på diverse särbehandling! Det verkar som människor med muslimsk bakgrund som kommit hit utövar sin tro i ungefär samma omfattning som vi med kristen bakgrund utövar vår. Halvt eller helt sekulariserade personer finns i båda lägren. Liksom att intolerans och enögdhet dessbättre är sällsynt.
Ett rörande exempel på särbehandling är den kurs i cykelåkning som muslimska kvinnor fick. Annat i det avseendet - till exempel inom skolans värld - bör gradvis fasas ut. Moskéer (med minareter) tycks främst vara trygg mötesplats för likasinnade och definitivt inte ett tillhåll där muslimskt maktövertagande i Sverige planeras.
Gerda Anttis artikel 23/12 fick en olycklig fokusering på undantagen. Vi är väl båda stolta över att så många dugliga människor vill komma och bosätta sig här? De behövs här mer och mer i takt med att Sveriges befolkning blir allt äldre.
Lars Neselius