En majoritet av riksdagsledamöterna var mot FRA-lagen, ändå röstades den igenom. Låter det märkligt? Det är märkligt. Anledningen att den kunde gå igenom var att de riksdagsledamöter på den borgerliga sidan som var mot lagen vek sig för partipiskan. Något är ruttet i svensk demokrati när riksdagen - Sveriges högsta beslutande församling - har blivit ett transportkompani åt regeringen. Det måste ändras, och det kan ändras.
Ett antal borgerliga riksdagsledamöter har denna mandatperiod hoppat av sina uppdrag. De säger samfällt att riksdagsarbetet i majoritet är tämligen meningslöst. De förväntas baxa igenom regeringens förslag, inget annat, som en ledamot uttryckte det. En del menar att felet ligger i det svenska valsystemet, där partierna har stor makt över vilka personer som sitter i riksdagen. Naturligtvis gör personvalsspärren - som innebär att en kandidat måste få kryss från minst åtta procent av väljarna - att riksdagsledamöterna i första hand är beroende av sitt parti, och bara i andra av väljarna. Men samtidigt måste ändå krav ställas på dem som väljs in riksdagen. När avhoppade riksdagsledamöter klagar på att de inte hade något att säga till om ska vi komma ihåg att när de väl sitter i riksdagen är de suveräna, ingen kan tvinga dem hur de ska rösta. Om de röstar ja eller nej till ett förslag är helt upp till dem själva. Svensk demokrati kan förändras om några personer vågar gå före. Camilla Lindberg (FP) var den enda borgerliga ledamot som vågade rösta nej till FRA-lagen. Fler kan följa.
Jag kandiderar till riksdagen just för att vara mer självständig och agera utifrån mina värderingar och vad mina väljare i Östergötland tycker. I dag är jag oppositionsråd och gruppledare för Folkpartiet i kommunfullmäktige i Norrköping. Där är min roll att komma överens med de andra borgerliga partierna och framförallt jämka ihop åsikter i Folkpartigruppen. Politik handlar till stor del om att kompromissa, det förstår jag - men inte med grundläggande värderingar. FRA-lagen bröt mot en sådan grundläggande liberal värdering, då måste man kunna agera självständigt. Var går annars gränsen för vad en riksdagsledamot kan rösta igenom?
I min kampanj knackar jag mycket dörr. 10 000 dörrar ska jag försöka hinna med innan valet (vilket skulle innebära ett svenskt rekord i dörrknackning). Jag gör det eftersom jag vill få ett personligt mandat direkt från väljarna i Östergötland och bli inkryssad i riksdagen. Då kommer mitt mandat i första hand från väljarna och i andra hand från partiet. Jag är Folkpartist, jag gillar de flesta av Folkpartiets åsikter och det mesta av vad regeringen gör. Men allting kan jag inte acceptera och väljarna borde få större påverkan på vad som sker i riksdagen. Svensk demokrati har problem, men de går att fixa genom att välja in fler orädda och självständiga personer i riksdagen.
Mathias Sundin